Magical mystery George
Lars Sjöstedt ser Martin Scorseses kärleksförklaring till den minst populäre beatlen
Efter Beatles sista världsturné kunde George Harrison, busschaufförens son från Wavertree i Liverpool, blicka ner på världen som en snorrik superstar. Bara 23 år gammal var han redan mätt på pengar och berömmelse: ”Plötsligt har vi mer materiella saker än folk kan ägna ett helt liv åt att jaga. Men ändå saknas något”, sa han i en intervju.
Sökandet efter andlig mening förändrade Harrisons liv. Förvandlingen illustreras i nya dokumentären Living in the material world med ett närmast komiskt hopp i tiden – från den unga popstjärnans första överväldigande lsd-tripp till den gråskäggiga hippien som trettio år senare gnolar en religiös ramsa i sällskap med några indiska vänner.
George Harrison var minst populär bland Beatles fans. Av medierna döptes han till ”den tyste beatlen” eftersom han inte verkade ha så mycket att säga på presskonferenserna. Han var ständigt överglänst av bandets två kraftcentra John Lennon och Paul McCartney, både som sångare och låtskrivare. Det var också Harrison som ledsnade på hysterin och tvingade gruppen att upphöra med livekonserter. I stället umgicks han med religiösa mystiker och envisades med att sänka Beatles album med sitarorgier och apart indisk raga-musik.
Med andra ord hade stjärnregissören Martin Scorsese en uppförsbacke när han tog på sig uppgiften att hylla den mest svårfångade av medlemmarna i Beatles. För en kärleksförklaring är det. Men inte så mycket till artisten som till mannen bakom myten, han som dog i dag för tio år sedan. With a little help av intervjuer med vänner som Paul McCartney, Ringo Starr, Eric Clapton, Phil Spector, Tom Petty och George Martin blir det en varm och omfamnande historia.
Harrison övergav den kemiska genvägen efter ett nedslående besök i San Franciscos drogparadis Haight-Ashbury. Han hade väntat sig spirituella sökare men där fanns bara en massa luffare och påtända ynglingar. I stället hängav han sig åt meditation med samma besatthet som han en gång med blödande fingrar lärt sig spela gitarr. Medan resten av popadeln hängde på drogdimmiga nattklubbar rabblade Harrison mantran tills käkarna värkte. Han slutade äta kött och slukade hellre allt som fanns att läsa av heliga, visa män från öster. Den nystartade Hare Krishna-sekten blev hans vänner.
Harrison fick med sig de andra i Beatles till ett meditationsläger i Indien, men när hippievågen ebbade ut försvann Lennon, McCartney och Ringo åt andra håll. För Harrison fortsatte emellertid inåt-resan hela livet, vilket han manifesterade i låtar som My sweet lord, The lord loves the one (that loves the lord) och It is he (Ja Sri Krishna). Som tur är övergav han idén att basera alla sina sånger på mantran.
Hur beatlen fick ihop budskapet om de världsliga tingens futtighet med ett liv i materiellt överflöd avslöjar inte filmen. Harrison ägde ett slottsliknande gods utanför London och egendomar i Australien och Hawaii, och i garaget stod en Ferrari. En rättrogen hindu skulle kanske också undra över det andliga innehållet i kokainlinor och vanan att byta kvinnor med andra rockstjärnor.
Martin Scorsese (Taxi driver, Cape fear etc) har tidigare visat intresse för rockens ikoner, senast i Bob Dylan-dokumentären No direction home (2005). I filmen om den egentligen inte så tyste beatlen har han fått tillgång till aldrig tidigare visade privata bilder, super 8-filmer och demoinspelningar från Harrisons arkiv. Godis för Beatlesfans.
Men medan Scorsese i Dylans fall höll sig till några få febriga år kring folksångarens genombrott, så försöker han i Living in the material world rama in en hel karriär på nästan fyrtio år. Det blir att gapa över lite för mycket. Efter Harrisons succéer med solodebuten All things must pass och stödkonserterna för krigets offer i Bangladesh stelnar filmens berättande till en kronologisk lunk. Kanske tappar Scorsese intresset ungefär samtidigt som publiken gjorde det.
Men det tunga, oundvikliga slutet – det som George Harrison tränade i mer än ett halvt liv för att möta – är magiskt. Precis som soundtracket.
