Kulturens fiende
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-05
Andres Lokko om thatcherismen som jubileum och inspirationskälla
Den här morgonen för trettio år sedan vaknade Margaret Thatcher för första gången som nytillträdd konservativ premiärminister på 10 Downing Street. De första reaktionerna var, för sin tid och i en brittisk kontext, jämförbara med valet av USA:s första afroamerikanska president. Det omvälvande i att en kvinna valts till premiärminister överskuggade för ett kort slag allt annat.
I dag är den snart 84-åriga Thatcher, som avgick i november 1990 efter tre mandatperioder, svårt märkt av demens och har sedan flera år tillbaka slutat att tala offentligt. Trots det har det inte, sedan jag flyttade till London för fyra år sedan, gått en enda dag utan att någon nämner hennes namn, och särskilt nu inför jubileet. Historien upprepar sig. En brittisk Labour-regering försöker leda nationen ur en finanskris lika svår som den som blev upphovet till det tidiga åttiotalets Thatcherism.
Våren 2009 har Storbritannien mer än 2,1 miljoner arbetslösa och politikerförtroendet är obefintligt när Ken Livingstone, den före detta illröde borgmästaren av London, intervjuas av Channel 4:
–?Thatcherismen var startskottet för trettio år av ekonomisk verklighetsflykt, sade han. Det är hennes nedrustning av industrin och därmed hela samhällen vi betalar för nu.
Samtidigt hävdar arbetarklasshjälten Jarvis Cocker – tidigare sångare i Pulp – i en tidningsintervju att Storbritannien behöver en konservativ regering. Han lade till att det är en ”ytterst motvillig insikt”. På andra sidan järnvägsspåren, i Hertfordshire, döper punkbandet Gallows sitt nya album till Grey Britain och startar nästan på egen hand en ny era av uttalat politisk och brutal popmusik föranledd av den ekonomiska situationen.
Ju mer jag läser om Margaret Thatcher, ju fler jag pratar med om henne här i England, desto starkare lyser ett livslångt hat ur kultursektorns ögon. Labourpolitikern Tony Benn sammanfattade det effektivt i ett nyhetsinslag på ITV.
–?She measured the price of everything and the value of nothing, sade han lika poetiskt som svåröversatt.
När jag för ett år sedan intervjuade protestsångaren Billy Bragg berättade han, med syrlig ironi, att hans största inspirationskälla var Margret Thatcher.
–?Jag har henne att tacka för min karriär. Utan hennes metodiska utrensning av gruvindustrin hade jag aldrig sett på min musik som en plattform för ideologiska idéer och tankar.
Gruvarbetarstrejken, Falklandskriget och thatcherismen i stort krävde ett hårdare språk som drogs till sin yttersta spets när Morrissey på sitt första soloalbum 1988 i låten Margaret on the guillotine högst bryskt upprepade raden ”when will you die?/when will you?”. Med bieffekten att polisen genomförde en husrannsakan efter vapen i Morrisseys hem.
Listan över brittiska artister som under åttiotalet skrev lyrik om Thatcher kan göras hur lång som helst. De såg inte bara hur kultur ersattes av en renodlad entreprenörsanda utan också hur solidaritet fick ge vika för hjärtlös sentimentalitet. Identifikationen med ens medmänniskor, grundläggande empati, fanns inte på Thatchers agenda.
Enligt författaren Hanif Kureishi var det hennes ”grundläggande kulturhat som sådde det första fröet till vår tids kändiskultur”. London, som varit en av den seriösa moderna teaterns starkaste fästen, blev i stället synonymt med populistiskt färgsprakande musikaler. Som The Guardians kritiker Michael Billington uttryckte det:
–?”Bums on seats” blev under Thatcher ett viktigare kriterium för teatern än ”ideas in heads”. Något som den brittiska dramatiken fortfarande inte helt har återhämtat sig från.
Thatchers huvudroll i detta är förevigad i texter som redan har överlevt hennes tid som Järnlady. I vintras hade en pjäs med titeln The death of Margaret Thatcher omdebatterad premiär i London.
Enkelt kan man utläsa hur viktigt det är för kulturen med en förkroppsligad fiende, någon som kan utgöra måltavla och personifiera orättvisor och systematisk hjärtlöshet. De premiärministrar som innehaft posten efter Thatcher – Major, Blair och Brown – har inte på något vis lyckats uppfylla sin föregångares roll som kulturens kollektiva symbol för ondskan.
Sue Townsend, författare till ungdomsböckerna om Adrian Mole, sammanfattade det kanske starkare än någon annan i en kortnovell i en brittisk dagstidning just inför 30-årsjubileet av Thatchers ankomst till Downing Street:
”Varje dag gick hon ensam och utan vänner till skolan och hem igen. Hon lekte inte med de andra flickorna på skolgården under rasterna: i stället anmälde hon sig som frivillig för att tvätta skolans toaletter. Hon tog med sig alla dessa tidiga erfarenheter till Downing Street där hon utkrävde sin hämnd och gjorde girigheten respektabel”.
Andres Lokko
