Terroristen som blev Reinfeldts idol
Det är i dag 50 år sedan massakern i Sharpville.
Den 21 mars 1960 dödades 69 och skadades 180 svarta i en demonstration mot apartheidregimens nya lag, som föreskrev att de svarta alltid var tvungna att bära pass. Det var Pan Africanist Congress, PAC, som organiserade en protest där folk lämnade passen hemma och tågade mot polisstationen i syfte att bli arresterade. De möttes med skarpa vapen, och oroligheter följde runt om i landet. Snart förbjöds både PAC och ANC.
Ett par år senare fängslades Nelson Mandela, som var ledare för ANC:s beväpnade gren, Umkhonto We Sizwe. Han dömdes för att ha planerat väpnade aktioner, för sabotage mot militära mål och för att ha organiserat en arbetarstrejk. Han erkände allt.
Det var inte länge sedan Nelson Mandela var en av världens mest namnkunniga terrorister. Jag minns mitt 80-tal, när ungmoderaterna i Västerås hånskrattade åt oss i Isolera Sydafrika Kommittén. Hur de försvarade USA och Storbritannien som lade in sina veton i FN:s säkerhetsråd varje gång någon ville ställa krav på Sydafrika. Jag minns hur Moderata studentförbundet i Uppsala motsatte sig kravet att Studentkåren skulle sälja sina aktier i Asea, ett av alla svenska företag som gjorde profit på apartheid.
Nu säger Fredrik Reinfeldt att Nelson Mandela är hans idol.
Näringslivstoppar säger samma sak. Ja, varenda människa säger, att Nelson Mandela är så bra. För han är inte bitter. Inte hämndlysten. En nyutkommen bok av Richard Stengel, Mandelas arv (Forum), sammanfattar Mandelas budskap: kärlek, försoning och självdisciplin. En hårdragen tolkning, är att terroristen blev en behärskad statsman tack vare 28 år på Robben Island.
Det är förtryckarens våta dröm, att slaven som slår sönder sina bojor inte vrålar ut sitt hat, inte pockar på uppgörelse.
En av Nelson Mandelas stora förtjänster är att han förhindrade Sydafrika från att kastas in i ett inbördeskrig. Men viljan att gjuta olja på vågorna har gjort att de vitas ekonomiska makt är obruten, liksom statsförvaltningen, domstolsväsendet, den högre utbildningen etcetera är intakt i deras händer. Fattigdomen är så avgrundsdjup bland de svarta – vilket påskyndas av allehanda nyliberala experiment – att befrielsen för tjugo år sen håller på att förvandlas till en explosiv besvikelse.
Nelson Mandela har gett oss en guldskatt av citat att ösa ur, somliga lika menlösa som Dalai Lamas luftpastejer. Men här finns också revolutionärens maximer som alltför ofta glöms bort. Sydafrika blir inte befriat förrän Palestina blir det, har han bland annat sagt.
I helgen mejades palestinier ner av den israeliska apartheidregimen. Historien går igen. Förtrycket. Förnedringen. Omvärldens likgiltighet. Men också ”terroristens” okuvliga dröm om frihet.
