Romanen lever
PELLE ANDERSSON ser några författare stjäla och krossa genrer - och ge romanen nytt liv
Jag ligger hemma och läser Sisela Lindbloms De skamlösa och blir uppiggad av tilltaget att skriva en ytlig, motståndslös roman där just ytlighet och brist på motstånd attackeras. Mara Lees debutroman Ladies är en liknande bok som dock fördjupar kritiken av vårt skönhetsdyrkande och ytfixerade samhälle.
En av huvudpersonerna i Ladies ser performancegruppen KRAM och konstaterar: ”Motvilligt tvingades hon erkänna att det politiska budskapet inte alls var någon hämsko, tvärtom – KRAM lyckades med konststycket att vara både politiskt och estetiskt intressanta.”
Precis.
Det är det som händer i den svenska prosan just nu.
Den genomgripande revolution som poesin påbörjade i slutet av 90-talet – där form och innehåll blev ett, där politik och estetik inte längre kunde särskiljas och där olika muntliga och skriftliga praktiker fick möjlighet att leva sida vid sida (till exempel Lars Mikael Raattamaa) – har nått prosan.
Jag har sedan 90-talets slut läst många välskrivna prosaalster, som till och med gjort mig förtjust – men sällan förbannad. Jag har trott att jag saknat engelsk lätthet, fransk esprit eller amerikansk dystopi – men det är inte det. Jag har saknat ett författarnas NEJ.
Ett nej till att upprepa sig, ett nej till det förväntade. Ett ifrågasättande.
Det som Lindblom gör i De skamlösa. Hon utsätter sin egen exakta och ordknappa stil för chick lit-romanens flödande enkelhet. Jag säger inte att Lindbloms språk firar triumfer i den senaste romanen, men hon kittlar min lust. Med hjälp av en genre som bara vill mig väl, som bekräftar allt jag vet om romaner, leder hon mig rakt i fällan. Jag låter mig föras in i en skamlös värld av njutning utan begränsning och utan dåligt samvete. Vem är jag att moralisera? Alla har ju ett val? Det är väl ingen skillnad på att köpa en polsk kvinnas kropp eller en väska?
Boken avslutas med en litterär fantasi – en novell där huvudpersonen blir nedsprutad med champagne – och där vaknar jag. Plötsligt tycker jag synd om henne. Om henne, inte de polska hororna.
Och där står jag med brallorna nere. Lindblom håller upp spegeln.
Mara Lee gör nästan detsamma, men hennes civilisationskritik är tyngre. Hon kryper ned i den obarmhärtigt kyliga barndomen och finner konkurrens, bedömning – vem som äger något och vem som äger inget – och yta. Den där förbannade ytan. Mara Lee ser en skyldig marknad, men går längre än så. Hon undrar om inte också marknaden är en konsekvens av vår skönhetskult.
Det gör boken mer drabbande än Lindbloms – och som roman betraktat är den också ett mer utstuderat och skickligt intrigbygge. Tack vare chick lit-romanens utfästelser om trygghet blir fallet ned i katastrofen avgrundsdjupt.
Lees och Lindbloms romaner är chick lit-kopior och påminner om Paul Austers plockande ur deckargenren. Genom att kittla mig så öppnar de mig för problemen som de egentligen vill diskutera. De klär av myten om skönheten, kärleken, tvåsamheten – och myten om chick lit som en ofarlig genre. Det är storartat, men det är också modigt att sätta en språklig och formmässig praktik på spel. För att förändra världen.
Sara Stridsberg ger sig i stället i kast med den biografiska, historiska romanen, en genre vars silverhannar heter P O Enquist och Torbjörn Säfve. Denna romanform har dock tidigt utsatts för attentat – Steve-Sem Sandbergs Theres och Joyce Carol Oates Blonde gör på sina sätt upp med den ”sanna” historieskrivningen.
Det Stridsberg gör med sina två romaner Happy Sally och Drömfakulteten är att både politisera och helt omskapa genrens form. Den breda episka berättelsen krossas av Drömfakultetens dialektiska metod – berättelsen skjuter sig fram mellan olika röster, brev och påhitt. Säfve och Enquist gräver i ett stort material, men Stridsberg skapar en Valerie Solanas nästan helt utan historiska fakta.
Med fragment bygger Stridsberg en hel människa. En människa som för min del inte behöver ha ett dugg med Solanas att göra – det enda den behöver göra är att skapa en bild av ett samhälle som födde en sådan person. Jag vill inte veta vem hon var, jag vill förstå systemet bakom henne.
Det systemet visar Stridsberg och precis som hos andra biografer tar Stridsberg fram en människa bakom mördarmyten Solanas. Men framför allt utmanar hon myten om det goda, demokratiska, samhället där vi alla, rika och fattiga, män och kvinnor, har samma möjligheter.
Det samhället och den människan hade hon aldrig kunnat fånga med bred epik – det är bara möjligt att beskriva med en uppstyckad, kaotisk och nästan paranoid estetik, där inget blir helt gripbart.
Solanas är en myt. Det är Ingmar Bergman också. Alexander Ahndoril gör precis som Lee, Lindblom och Stridsberg – han stjäl en genre. Han snor till och med en huvudperson, ett författarjag. Han ifrågasätter sitt språk, och hela biografigenren. Regissören blir en politisk handling, även om det kanske inte var menat så.
Han tar nämligen ifrån Ingmar Bergman en del av monopolet på att skriva sin egen historia och bygga sin egen myt. Det är som om han säger: ”Du är störst, Ingmar, vi har överlåtit åt dig att skriva din historia. Du talar, vi lyssnar – men nu blir jag du. Jag snor dig en stund från dig själv.”
Därmed raserar Ahndoril en del av det fundament som heter Ingmar Bergman. Den störste av manliga kulturgenier blir genom romanen mänsklig.
”Det värsta med oss drinkare är att vi aldrig begriper att vi ljuger. På det viset kan jag tänka mig att fyllot är den bäste författaren av alla. Självlögnaren lever helt och hållet inuti den fiktion han skapat, diar sin inbillningskraft för att stilla sitt begär efter bevekelsegrunder”, skriver en annan genreförstörare i höst, Daniel Sjölin, i sin roman Världens sista roman.
Det är ett citat som inte bara skulle kunna stå som motto för Sjölins roman, utan för alla självbiografier och romaner. Alla författare, de som skriver självbiografiskt likväl de som skriver fiktiva historier, ljuger för att komma åt sanningen. En roman är lika sann som en självbiografi, men inte lika trogen verkligheten.
Inom romangenren får man göra vad man vill. Och det är där, och endast där, man kan hitta på allt. Så Sjölin återupprättar romangenren. Genom att hitta på sin egen självbiografi säger han att detta endast är möjligt i en roman. Det är bara romanen som kan bryta alla genregränser, för den är faktiskt uppdiktad.
Det roliga är att det blir politiskt. Sjölin levererar med humor och estetisk briljans en kritik av en tid där vi aldrig får nog av ”verkligheten”. Vi har alla blivit kultingar som diar doku-grisen morgon, middag, kväll. Och han avslöjar vårt beroende genom att leka med den genre som säger sig vara mest verklig – självbiografin.
En bok som diskuterats livligt i höst är Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. Den diskvalificerar sig dock som roman både för att författaren hävdar att den är verklig och för att hon och förlaget inte kallar den för roman. Ordet roman på pärmen hade gjort den till en undersökning och en genrestöld – rapportboken, bekännelseromanen – men nu vill den vara verklighet. Och inte. Till exempel Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna är ju en mycket sann bok, även om den är en roman.
Den författare som genom sitt konsekventa estetiska program kan ses som banerförare för denna genrerevolution och som hela tiden förflyttar gränserna för vad som är verkligt är Lotta Lotass. Genom minutiösa undersökningar av massmördare, rymdprogram eller flyghistoria polerar hon fram det nakna skelett som vår tid vilar på. Hennes kritik av utopierna omformar sig till en djup kritik av oss själva och den tid vi lever i. Jag håller inte alltid med henne, men jag kan inte tvivla på hennes ärliga uppsåt att utmana gränserna för vad som är möjligt att veta.
Det är som om hon genom att ställa in mängder av ovedersägliga fakta i litteraturen också får en att tvivla på dem. Är det verkligen sant – är första tanken när man läser Tredje flykthastigheten. Och jag flyr från siffrorna och stålet till människorna i boken. De som jag vet är skapade av Lotass. De blir på något märkligt sätt verkligare än bokens historiska fakta – kanske för att det ryska rymdprogrammet krävde sina offer, precis som drömmen om den socialistiska staten Sovjet.
Revolutionen i den svenska romanen kommer dock inte att kräva några författaroffer, den här revolutionen bygger nämligen på att många olika röster hörs – en sparsmakad Mats Kolmisoppi, likaväl som en mässande Annika Korpi. Språkknådare som Mirja Unge eller Mats Kempe och en existentiell serieskapare som Joakim Pirinen. En stenhård Susanna Alakoski precis som en grävande Jerker Virdborg. Eller en humoristisk Hans Gunnarsson likaväl som en hjärtslitande Malin Lindroth.
Det intressanta med denna revolutions böcker är också att de diskuteras så livligt. Det var många år sedan det var böcker som var upphov till stora debatter på kultursidorna: Regissören-, väsk-, Maja Lundgren-debatten. Samtidigt köper svenskarna fler böcker än någonsin – 80 miljoner volymer förra året.
Romanen står alltså mitt i samhället, samtidigt som den utmanar vår idé om vad romanen är – och vad den kan vara.
