Petter Lindgren: Mitt hemliga liv som Mia och Sylvia
Förmodligen innehar jag inofficiellt SM-guld i att ha varit med flest gånger i Gedins Grupp-antologi.
Ni vet den där enfärgade saken som ibland (men alltmera sällan) skymtar i boklådorna, med titeln Grupp 76, Grupp 81 eller Grupp 95, efter utgivningsåret. Det var en debutantantologi (nedlagd 1997) som väl också fungerade som en sorts trål för förlaget att fånga in nya förmågor med. Bland andra Ulf Lundell och Katarina Frostenson debuterade i en Grupp-antologi (i början kom den ut på Wahlström & Widstrand).
Mig återbördade man dock till Neptunus, eller om Gedins kanske tillämpade catch and release som det heter med en modernare fisketerm. Mitt första riktiga manuskript, en diktsamling, refuserades med en kort hänvisning till att det ”inte passade in i förlagets utgivning”. Detta trots att jag redan varit med i både Grupp 91, med dikter, och Grupp 92, med prosa.
Jag lät mig inte nedslås, utan bombarderade på jävelskap även nästkommande års antologi, Grupp 93, med nya texter. Dock gömde jag mig nu bakom ett halvdussin kvinnliga pseudonymer, efter att ha tagit fasta på juryns förord till Grupp 91, där man beklagade antologins ojämna könsfördelning. Varför jag kom att döpa pseudonymerna efter gamla kärlekar eller efter sådana jag bara råkat springa på i stockholmsnatten, vet jag inte. Men jag minns att det kändes lite upphetsande på något sätt.
Så när Mia Ståhl antogs till Grupp 93 var vi alltså två om saken, även om jag betvivlar att Mia vet om det, eller skulle känna igen sig i den där rätt vackra prosadikten som bär hennes signatur, och har henne själv som motiv och ämne. Tre blev vi sedan när min kamrat Per Planhammar (som redan fått ut en riktig bok på Gedins) lyckades lura till sig det blygsamma honoraret av förlaget på något sätt. En diplomatisk hjälteinsats som förvisso inte var gratis.
Lika bra gick det inte för de övriga. Men Sylvia Apelgren (från Kumla vill jag minnas) fick i alla fall nytt liv i poesitidskriften Den Blinde Argus, där jag lät hennes fiktiva diktsamling Submarina protuberanser ingå i en översiktsartikel om den yngre svenska lyriken. Pelle Andersson, som då arbetade som redaktör här på sidan, tjusades och citerade henne i en notis.
Jag var också med en fjärde gång i Grupp-antologin, under falskt namn, men det är en så rörig historia att jag måste tiga om detta. Men ”den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal”, som det står i Johannes uppenbarelser.
Slutligen hoppas jag på ett senkommet genombrott för det übermodernistiska underbarnet från Tammerfors, Tauno Wickman, som debuterade redan 1988, i nummer ett av min stenciltidskrift Kungspudeldöd (det blev inga fler nummer). Sedan dess har han synts till bland annat i Lyrikvännen, och som inte särskilt bejublad uppvärmare till bandet Elvira på Tre Backar i Stockholm. En föreställning betitlad The Tauno Wickman Show, där han tände tomtebloss för alla klasskamrater han glömt bort att komma ihåg att glömma bort, i efterföljd av låten som Charlie Feathers skrev åt Elvis: I forgot to remember to forget.
Den här texten är väl för övrigt ett sådant tomtebloss. Ett bloss för Mia Ståhl, ett bloss för Sylvia Apelgren, ett bloss för Tauno Wickman.
Jag glömmer er aldrig.
