Även Pippi innehåller rasism
Det dröjde inte många timmar innan Tintin var tillbaka på ungdomsbiblioteket i Stockholms Kulturhuset. Rasismen kan inte motarbetas på det sättet, insåg dess konstnärlige ledare Behrang Miri.
Man hade varit tvungen att göra sig av med lejonparten av litteraturhistorien. Alla äventyrsklassiker från 1800-talet måste väck. Enid Blytons Fem-böcker, där skurken ofta är en zigenare eller liknande, måste också bort.
Babar skulle inte heller kunna vara kvar. Böckerna handlar ju om en vilding som fostras till gentleman av västerländskt snitt och blir kung över dem som outvecklade nog fortfarande går på fyra ben.
Samma tema finns i böckerna om Pippi, som Miris aningslöst tar fram som Tintins antites. (Nästa år ska man ha en stor Pippisatsning.) Pippi är prinsessa över Kurrekurreduttön, där det bor människor med ben i näsan. I en tecknad version från 1971 - mitt under raskravallerna i USA och avkolonialiseringsprocessen i Afrika - drömmer hon om en egen neger.
Lindgrens skildring av svarta människor får Stina Wirséns Lilla hjärtat att bokstavligen blekna i jämförelse.
Att ett bibliotek inte vill skylta med Tintin, är en sak. Men att Tintin alls inte ska gå att få tag på är nåt annat. Ett bibliotek är en kulturhistorisk samling som med demokratins förtroende för sina besökare litar till läsarnas förmåga att tänka kritiskt.
Om bibliotekarierna sorterar böcker med censurens visserligen välvilliga blick, kommer snart en generation barn tro att det aldrig har funnits nån rasistisk litteratur. Retuscheringens konsekvenser är en förljugen bild av världshistorien.
Det är modigt att kunna ändra sig. Men också modigt att våga ta debatten. Den lär fortsätta.
