Gräv nedåt och sikta uppåt, Josefsson
Sätt dit dem som verkligen bestämmer - inte fattiga barn och halvchefer på socialkontor
”På andra sidan älven”, filmen där Janne Josefsson reser med 5:ans spårvägslinje mellan fattiga Biskopsgården och rika Örgryte, är en av de mest pedagogiska klasskildringar som gjorts.
Tjugofem år senare gör Josefsson reportage om att barnfattigdom egentligen inte finns.
Ämnesvalet är gåtfullt. Vad man än tycker om Josefssons halvärliga arbetsmetoder, kan ingen ta ifrån honom att han har drivits av ett socialt patos. Det är ju därför han är en av få journalister med folkligt gensvar.
Den här gången fick han inte tittarna med sig. De känner en annan verklighet än den han pratar om.
Han fick strängt taget inte med sig nån. Inte ens den borgerliga pressen – om vi bortser från Erik Helmerson på Dagens Nyheters ledarsida och Sverigedemokraternas sajt Avpixlat – applåderade hans ”avslöjanden”. Kanske beror det på att högern alltid vurmat för välgörenhetsorganisationer som Rädda Barnen och Majblomman.
Alla, inte bara forskarna, är överens om att barnfattigdom är ett problem. Frågan är bara vad vi gör åt den. Några menar att barnen kan bildas ut ur sitt elände; läser man för sina ungar blir hemmet ”rikare”.
Det påminner mig om en kvinna, jag minns inte namnet, som i våras tänkte högt i Tankar för dagen (P1). Hon hade läst Jag är Zlatan och chockad förstått att det finns barn i Rosengård som inte vet att Malmö ligger vid havet. Hennes lösning var bildning. Malmös alla zlatanistas kan låna en bok på biblioteket och därigenom ta sig ut i världen och fram i livet.
För tjugofem år sen var lösningen på sociala orättvisor politisk: progressiv fördelningspolitik, jämlik skola, arbete åt alla.
Jag saknar den Janne Josefsson som intresserade sig för klass. Det är ju inte så att det saknas uppslag, klassklyftorna växer så det syns med blotta ögat. Det vi ser är bara början.
Uppdrag Granskning skulle kunna göra en hel säsong bara om alla arbetsplatsolyckor som orsakats på grund av privatiseringarna av det som vi en gång ägde gemensamt. Första programmet: Städerskan som påstods ha kapat ett tåg och med berått mod nästan kört ihjäl ett helt bostadshus.
Hon stal nycklarna! påstod Arriva som driver bantrafiken. Journalisterna svalde glupskt den skamlösa lögnen: Klart kvinnan måste varit galen. Eller självmordsbenägen. I själva verket hade hon bara gjort sitt jobb för en profitgirig arbetsgivare som inte anser sig ha råd med säkerhetsrutiner.
Det är sånt här Janne Josefsson borde rota i. Han ska gräva nedåt och sikta uppåt. Inte mot fattiga barn och halvchefer på socialkontor och andra stackare som han specialiserat sig på att tillintetgöra, utan mot de som verkligen bestämmer.
Maktgranskning. Det är snart bara public service som anser sig ha råd med det.
