Maktens boning
Åsa Linderborg om Djursholm – en sluten överklassvärld där barnen drillas till ledare
Gångvägarna längs med vattnet i Djursholm krasar av pengar. I grönskan tronar kåkar som värderas till mellan 35 och 75 miljoner. Trädgårdarna är tuktade, människorna välansade. Jag känner mig inte bara främmande här, jag känner mig liten. Underordnad, och som om mitt tillfälliga besök förfular hela miljön.
Det är meningen, förstår jag av Mikael Holmqvists bok Djursholm – Sveriges ledarsamhälle. Djursholm bygger på konsekration, det vill säga, de som lever där anser sig ha högre estetiska, moraliska och andliga kvaliteter än andra.
I Djursholm, beläget en mil norr om Stockholm, bor 9 000 invånare. Det grundades 1889 och redan då som ett idylliskt reservat för bättre bemedlade. Ett dussin kulturpersonligheter slog ner sina bopålar – makarna Beskow, Alice Tegnér, Viktor Rydberg – vilket gett samhället en kulturell status. Nu bor här finanseliten, industrimagnaterna, de tunga vd:arna. Den tyngsta delen av överklassen, eller med Holmqvists ord, ledarna: ”de människor i samhället som mer än andra kan påverka den miljö som vi alla är en del av”.
Mikael Holmqvist är professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och tidigare verksam forskare i USA. Genom djupintervjuer med ett par hundra personer som lever eller arbetar i Djursholm, mångåriga observationer och statistik över allt möjligt har han kartlagt det svenska ledarsamhället par préférence: Hur lever de, hur formas de och hur beter de sig som bor i Djursholm?
Att vara djursholmare är en ständigt pågående daningsprocess; bara om alla stöps i samma form kan Djursholms aura av excellens bevaras och privilegierna försvaras. Ytan måste vara homogen, liksom befolkningen.
Här är allt och alla vackra. Människorna är smala, vältränade, solbrända. De ser hälsosamma ut, och är det också. Den dominerande Konsumbutiken – jo, här finns en kooperation med fina anor – säljer mycket lite läsk eller chips. I Djursholm knaprar man mer penicillin än andra. Även Viagra, alla ska vara virila. Alla ska ha ett ”drive”; kraft, energi, framåtanda.
Här får man inte vara nedstämd eller irriterad, alla ska vara glada och ”hejsan, hejsan”, annars mattas strålglansen.
Djursholm är ”trevligt”, balanserat, kontrollerat. Man pratar aldrig politik, men det behövs inte heller, menar Holmqvist, här är man överens. Konflikter – och såna finns det gott om under ytan – tar man hand om på juridisk väg. Man anmäler varandra, kontaktar polis för småsaker eller blandar in advokat om man stör sig på grannen.
Bygglov överklagas ständigt. En återvinningsstation eller ett gruppboende för fyra funktionshindrade är båda exempel på det som djursholmarna menar hotar unika kultur- eller naturvärden.
Det är de många hemmafruarnas uppgift att skänka Djursholm harmoni och estetik. De tränar sina kroppar till perfektion, ordnar fester, handlar möbler på Svenskt Tenn och intetsägande konst på Bukowskis (inte heller konsten får uppröra).
Den tyngsta uppgiften att göra Djursholm vackert och åtråvärt ligger på dem som djursholmarna kallar ”servicepersonalen”. Här utnyttjar man till max den skatterabatterade arbetskraft som sköter häckklippning, snöskottning och städning. Att ha barnflicka är status, även hemmafruar kan hålla sig med en nittonåring som får axla ett digert ansvar.
Till servicepersonalen hör allt från butiksbiträdena till bibliotekarierna och hemtjänsten. De senare göms dock undan i anonymiserade bilar, eftersom det finns ett förakt både mot svaghet och att ta emot hjälp från kommunen.
Till servicepersonalen räknas även lokalpolitikerna, som betraktas som anställda. De folkvalda tycks lite rädda för djursholmarna, som ofta hör av sig för att få beslut att gå i en annan riktning och gärna via advokat. Det händer därför att de skyller sina beslut på tjänstemännen.
Föreningslivet är grandiost och traditionstyngt i Djursholm, det är här man underhåller dem man kan ha nytta av. Den centrala aktören är dock barnen. Utan barn kommer man aldrig in i samhället. (I Djursholm finns inga öppet homosexuella, reproduktionen är meningen med föreningen, den traditionella kärnfamiljen är bergstark och var tionde röstar på Kristdemokraterna.)
Det är barnens uppgift att med rätt umgänge öppna dörrarna för nya nätverk. De vet vilka som är ”rätt” och vilka som inte räknas. När en höjdare flyttade till Djursholm, blev rektorn nedringd av föräldrar som bad/krävde att deras barn skulle få gå i höjdarungens klass. Att prinsessan Estelle nu får sin utbildning just i Djursholm, torde göra att hela havet stormar.
Men ska barnen klara att vara ett socialt smörjmedel krävs av dem att de är väluppfostrade. Bångstyriga, utåtagerande, lågpresterande barn vill ingen umgås med. Ungar med diagnos kan drabbas av en mobb föräldrar som trycker på för omplacering.
Holmqvist är generös med avslöjande detaljer: På förskolorna finns stora berg av kvarglömda persedlar och kläder av fina märken. Att rota efter nåt som saknas låter sig inte göras. Här köper man nytt, till viss frustration för den lågavlönade ”servicepersonalen”.
En riktig djursholmare ska helst kunna peka i folkbokföringen tre generationer bakåt i tiden. Man känner igen dem på gummistövlarna, den engelska förment anspråkslösa countrylife-stilen som kommer med modersmjölken.
En riktig djursholmare ska också ha gått på Viktor Rydbergs Gymnasium. Den skolan har högst betygssnitt i landet, trots att eleverna har medelmåttiga resultat på nationella proven. Barnen i Djursholm är inte smartare än andra, men de pluggar mycket. Högsta betyg är det enda som räknas för att komma in på Handels. Högsta betyg anses vara en rättighet, allt annat måste lärarna motivera inför föräldrar som via mejl inte drar sig för att trumfa i att de är advokater.
Pressen från föräldrarna är ohygglig, både på barnen och lärarna (som också räknas till kategorin ”servicepersonalen”). ”På andra skolor är det oftast barnen som är problemet, här är det föräldrarna”, säger en lärare. När ett föräldramöte blev lite löst i kanterna, klev en förälder fram med orden ”Jag tar befälet!”.
En aktiv föräldrarförening dirigerar och troligen korrumperar genom att bland annat bjuda lärarna på lunch på fina Villa Pauli.
Om inte Viktor Rydbergs Gymnasium sätter höga betyg, kan man inte längre stoltsera som landets mest utpräglade elitskola, vilket sänker statusen på hela Djursholm.
De elever som inte klarar betygshetsen skickar man till Lundsberg.
En annan genväg är att få en dyslexi-diagnos. I Djursholm är inget skamligt, många framgångsrika eller bemärkta personer lider just av det. Gott så, men på Viktor Rydbergs Gymnasium är dyslektikerna anmärkningsvärt överrepresenterade. Det är skolan som sätter diagnosen, inte sällan under påtryckning från föräldrarna. Läs- och skrivsvårigheter ger nämligen möjlighet till muntlig examination, och är det nåt som de här barnen kan, så är det att snacka.
Oavsett studiebegåvning, har de flesta här skänkts självförtroende. Jag är nån, lyssna på mig! Redan på lågstadiet lär de sig power point-presentationer, som kan framföras i skjorta. Det viktigaste med utbildningen är inte att drilla ungarna till ämnesspecialister, utan till organisatörer, kommunikatörer – till ledare.
Holmqvist beskriver en skyddad verkstad; eleverna – en lärare kallar dem ”rätt spåniga” – vet inget om världen utanför Djursholm. I utbildningen ingår till exempel att prova att åka buss och tunnelbana. Om tjugo år är det de som bestämmer över oss allihop.
Intressant nog skapar den här miljön inga entreprenörer, trots att det är idealet. En entreprenör ska våga satsa och förlora, men i Djursholm är det en dödssynd att misslyckas.
Den som inte lyckas i skolan eller senare i livet, får skylla sig själv. Barnen berättar om enorm stress och stor ensamhet. ”Servicepersonalen” vittnar om ungarnas stora krambehov, curlandet gäller ofta bara rent praktiska saker som rut-avdragen läxhjälp. Många barn har föräldrar som jobbar och reser mycket, men som tror att barnen klarar sig eftersom de bor i Djursholm.
Det må vara elegant och bekvämt i Djursholm, men här finns problem som sliter själar i stycken.
Statusjakten. Att alltid vara toppresterande. Även de här människorna är utbytbara på sina jobb. Hemmafruarna är välutbildade, men är passé om de vill eller måste ut på arbetsmarknaden. En skilsmässa är en social och ekonomisk katastrof.
Här bor de rikaste människorna, men också de som är högst belånade. Många som lever på stor fot balanserar på marginalen. Alla har inte fallskärmar, och kapitalet sitter i väggarna man inte vill sälja. Alkoholkonsumtionen är kolossal; en riktig djursholmare - även de unga - ska kunna dricka, det ingår i konsekreringen.
Djursholm med sina stenhård normer ger intrycket att vara ett hårt samhälle. Den som påstår att pengar inte gör människor lyckliga, kan knappast själv ha varit fattig, men förmodligen skulle många miljonärer må bättre om de bodde nån annanstans än i Djursholm.
Jag kan inte sammanfatta Mikael Holmqvists stora arbete, som är ett pionjärverk om Djursholm och ett centralverk om maktens sociologi. Det klart att resultatet är generaliserande, men empirin är diger och övertygande.
Det kan vara värt att nämna, att Holmqvist själv ingalunda är en främmande fågel i den här sortens samhällen. Han är utbildad på Sigtuna läroverk, bor i Danderyd och har umgänge i Djursholm. Det är med andra ord ingen vänsterextremist som snubblat runt med anteckningsblock en eftermiddag i ett samhälle hen vill krossa, utan en forskare med integritet.
Djursholm är en studie i hur samhällseliten föds, fostras och konstitueras. Hur människorna som predikar skattesänkningar och större lönespridning ser på själva och oss andra. Den måste få spridning, men för det krävs att 750 sidor med snål styckeindelning slimmas till hälften.
Det ska bli intressant att följa hur den tas emot i Djursholm, eftersom de som bor där själva brukar försvara sina privilegier med att de egentligen inte har några, ”vi är ganska vanliga människor”. Samtidigt menar de sig drabbade av den svenska jantelagen som inte tillåter att vissa är upphöjda.
Djursholm provocerar, konstaterar Mikael Holmqvist. Om inte, vore det ett bevis på att man mist sin makt. Känner djursholmarna sig hotade av den här boken, är det förmodligen nånting annat, nåt mycket större, de räds.
