Från kloss till koloss
Petter Lindgren om legobitar som miljardindustri – och läkande lek
Handen som rafsar i baljan. Bara ljudet är en sensation.
Också greppen sitter där: hur man bänder loss platta bitar med tänderna, hur man får de vekare fönsterbitarna på plats under taket, med ett snäpp.
Att se barnen hålla på är däremot frustrerande. De förstår inte att en trappa rasar om där inte finns något under som stöttar, eller att bitarna måste placeras omlott för att väggen ska bära. Helt legoanalfabeter är de förvisso inte. De behärskar redan jargongen: ettabitar, tvåabitar, fyrabitar, åttabitar. De aparta sexabitarna inte att förglömma, men vem behöver egentligen en sexabit?
Omkring 19 miljarder legobitar tillverkas årligen, meddelade TT i samband med produktens 50-årsjubileum förra året. Det som firades var egentligen patentet från den 28 januari 1958. Det finns en historia dessförinnan, men den rymmer en skugga som ännu tycks oroa det danska företaget, vars namn utgör en förkortning av ”leg godt”, lek väl.
1949, för 60 år sedan, började Legos grundare Ole Kirk Christiansen med hjälp av en dåförtiden svinmodern platsgjutningsmaskin, den första i Danmark i sitt slag, producera små rektangulära byggklotsar med pluppar på ovansidan. Klossarna, åttabitar och fyrabitar saluförda under namnet ”Lego Mursten”, var dock näst intill identiska med en redan existerande och 1947 patenterad kloss, tillverkad av brittiska Kiddicraft med designern och pedagogen Hilary Fisher Page i spetsen. Det var bara någon tiondels millimeter i yttermåttet som skilde, detta för att anpassa den danska biten till metersystemet.
Legos klossar sålde uselt i början. 1950 försökte man sig på en utlandslansering, men intresset falnade redan i Skåne. Versionen som presenterades på leksaksmässan i Frankfurt 1955, ”Lego System”, innehållande även träd, buskar och bilar och med Christiansens sonson Kjeld som omslagspojke på kartongen, blev däremot en hit. Europas ungar tog snabbt till sig det Mondrian-artade formspråket, med räta linjer och klara grundfärger.
Hilary Fisher Page, fabrikören på Kiddicraft, hann barmhärtigt nog aldrig uppleva kopians segertåg. 1957, ett år innan legobiten introducerades i Storbritannien och också fick sitt egna patent, baserat på de där små rören på insidan av bitarna, avslutade Page sitt liv för egen hand. Strax därpå, i mars 1958, dog också Legos Ole Kirk Christiansen, och sonen Godtfred tog över familjeföretaget som numera styrs av kartongpojken Kjeld Kirk Kristiansen. (Ja, han stavar sitt andra efternamn så.)
Att legobiten skulle vara ett plagiat förnekar Lego fortfarande, men ignorerar samtidigt inte det problematiska ursprunget. Särskilt graverande är att några av Kiddicrafts klotsar medföljde gjutningsmaskinen till Danmark vid inköpet från England 1947, som ett exempel på vad som kunde framställas. Detta är också något som anförts av Legos motparter när företaget processat mot förmenta kopiatörer (Biltema åkte dit häromåret), som i ett mål mot den amerikanska leksakstillverkaren Tyco. För att vara på den säkra sidan inköpte Lego hur som helst alla återstående rättigheter av Kiddicraft 1981, för 45 000 brittiska pund.
Leksaksbranschen är tuff och inte heller Lego har alltid haft det så lätt. Riktigt dåligt gick det i början på 90-talet då man försökte slå sig in på dator- och videospelsmarknaden, i samarbete med Oracle. Spelen tog för lång tid att utveckla och kassan sinade. Ett senare steg i samma riktning, i år 10-årsjubilerande ”Lego Star Wars”, blev mer lyckosamt, och är fortfarande en succé. Med byggsatser baserade på filmerna och videospel där karaktärer som Darth Vader och prinsessan Leia utgörs av animerade legogubbar.
Dödsstjärnan, ur den första Star Wars-filmen från 1977, byggde jag förstås i Lego drygt två decennier innan företaget släppte sitt elaborerade system med bitar som knappast passar till något annat än prylar ur Star Wars. Nog har Lego tappat bort sig själva på vägen, kan man tycka, och tycker tydligen också Lego som nyligen introducerade systemet ”City”. Detta är i mångt och mycket en återgång till konceptet från 1955, med byggnader och fordon och bitar av ickepredestinerad standardmodell, en sorts byggandets stamceller.
Poängen med Lego är ju att bitarna ofta kan användas till så mycket mer än det som råkar pryda kartongen. Liksom i språket är kombinationsmöjligheterna oändliga, och i detta finns något vilsamt och läkande. Fler än en lyriker (jag själv) har jämfört sitt skrivande med att leka med Lego.
”Byggandet är redan i sig självt ett boende”, menar filosofen Martin Heidegger i uppsatsen Bygga bo tänka (på svenska av Richard Matz 1974, i Teknikens väsen). I lyckliga stunder erbjuder legobyggaren en fin illustration till påståendet: försjunken i sin brandstation, eller i sin dödsklinik för humlor (ja, jag byggde faktiskt en sådan en gång), medan den yttre tillvaron står på stand by. Lego som både bastion och reträtt.
Jag bygger med barnen och tänker inte mer på barnen. Jag bygger och tänker inte mer på familjen Kirk Kristiansen, god för omkring 30 miljarder
danska kronor, eller på självspillingen Hilary Fisher Page. Jag är borta för världen.
