Efter den här texten kan jag aldrig mer åka hem
Det krävs kunskap om Eritrea för att Dawit Isaak ska bli mer än en symbol
När det här publiceras kommer jag med all säkerhet inte längre kunna återse mitt hemland. Jag, likt många före mig, har valt det fria ordet framför känslan av att sätta fötterna i mina föräldrars födelseland. Jag, likt många, har tidigt förlorat en farfar att krama om eller en mormor att vända sig till när hennes dotter betett sig orimligt då, främst min mor, valt det fria ordet före allt annat. I dag följer jag hennes spår och värdesätter det fria ordet framför den starka viljan att gå på de varma gatorna i Asmara, framför att äta glass på stranden i hamnstaden Massawa och framför min önskan att hålla om farfars gravsten.
Jag är inte ensam om den uppoffringen. Det finns andra som medvetet offrat mycket, mycket mer. Två av dessa är Dawit Isaak och Gui Minhai. I går, på fängslade författares dag, hölls deras namn vid liv.
I Göteborg gjordes det i ett panelsamtal med Marit Kapla, författare och medlem i Svenska PEN:s styrelse, Johan Hilton, kulturchef på Göteborgs-Posten, Frida Edman, chef för bokmässan och kommunalrådet Ingrid Andreae (S). Deras hade som gemensamt driv att se till att Dawit Isaak och Gui Minhai inte glöms bort.
Jag kan inte glömma, för mitt samvete tyngs fortfarande av ett minne från 2005 (året då det kom ett besked om att Dawit Isaak skulle släppas fri). En av Dawit Isaaks bröder besökte min mamma, och det enda jag minns är när han vänder sig mot mig och glatt ställer frågan: ”Visst ses vi i Göteborg sen och firar när Dawit släpps fri?”. Jag hinner inte hindra min NPF-hjärna från att svara ”ja i så fall lär jag ju aldrig komma dit”. Det blir tyst och jag känner hur orden riktigt bränner i mig.
När Expressen räknar antal dagar som Dawit Isaak hållits frihetsberövad och tecknaren Martin Kellerman fyller DN:s hylla i tidningen med orden: ”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydlig: Vi kommer fortsätta räkna dagar ända tills Dawit är fri!”, vänder sig magen och jag tänker återigen på: ”visst ses vi i Göteborg sen och firar när Dawit släpps fri?” Cirka 18 år senare sitter jag på ett tåg till Göteborg för att lyssna på ett panelsamtal på hur staden kan hjälpa till att frige Dawit Isaak.
I panelsamtalet diskuterades vikten av att hela tiden påminna den svenska regeringen och det svenska folket om att Dawit Isaak fortfarande sitter inlåst. Det pratades om att namnge en Dawit Isaak-spårvagn. Om hur Johan Hiltons krönika ”Så kan Västlänken användas för kampen om Gui Minhai” eventuellt skulle kunna vara ett första steg till ett namnbyte. Från Västlänken till tyst diplomati, då båda ändå är ett misslyckande. Dessutom skulle man på så sätt uppmärksamma Dawit Isaak och Gui Minhai. Det är hedervärt, men jag undrar vad det egentligen ger?
Genom att lyfta Dawit Isaak ur den kontext han befinner sig i skapar man bara en symbol
Marit Kapla pratade om vikten av kunskap, som ett sätt att påminna om Dawit Isaak och Gui Minhai. Bra, men hur uppbådar man intresse om få kan något om landet där Dawit Isaak sitter inlåst? Genom att lyfta Dawit Isaak ur den kontext han befinner sig i skapar man bara en symbol. Det måste finnas en djupare förståelse för landet han befinner sig i. För det är bara genom djupare kunskap och förståelse kring den svensk-eritranska kopplingen som kan frambringa det folkliga engagemang som krävs för Dawit Isaaks frigivning.
Den 17 och 18 augusti visade nyheterna några ilskna eritreaner som med våld protesterade mot en eritreansk ”kulturfestival” på Järvafältet. En festival som enligt regimkritiker är till för att driva in ekonomiska medel till diktaturen i Eritrea och på så sätt bidrar till att regimen bibehåller sin makt och genom det makten över Dawit Isaaks liv.
Festivalen med polisbevakning fick fortgå. För svenskar var våldet överraskande och nästan barbariskt. Protesterna möttes med oförståelse, skepsis och frågan ”hur kunde det här hända?”
Svaret är enkelt. Många vill återse sitt hem, krama om sin farfar och inte hans gravsten, vill att Sverige lyssnar och bromsar regimens förlängda armar i Sverige och Europa. Alla siffror, namn på torg och spårvagnar, bokmässans två tomma stolar som väntar på Dawit Isaak och Gui Minhai kan varken förklara eller sprida kunskap om diktatoriska samhällen eller människors desperata rop om att få åka hem. Det offentliga rummet måste sprida kunskap om Eritrea och landets koppling till Sverige. Annars är risken stor att Dawit Isaak inte blir något annat än en symbol.
