Bohemer bjuder på jubileumsfest
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-25
I december är det 150 år sedan Giacomo Puccini föddes. Göteborgsoperan firar maximalt fantasilöst med en ny uppsättning av Bohème, ett verk som spelas också alla andra år. Men man firar med kvalitet. Det här är en alldeles utmärkt Bohème, inte minst musikaliskt. Göteborgsoperans chefsdirigent Pietro Rizzo mejslar ut hela myllret av detaljer i Puccinis partitur, orkesterspelet är tätt, fyllt av klangsubstans och utsökt vackert utan att bli ett uns sentimentalt.
Och sångarna lever upp till orkesterns höga nivå. I turkiske Bülent Bezdüz har man funnit en Rodolfo med rätt lyrisk tenortimbre, och han ser precis ut som en romantisk ung poet bör se ut – åtminstone på scenen. Helena Juntunens Mimi är lika illusorisk som livslustig och dödsmärkt, och hennes sopran har samma värme och skönklang ända in i sotdöden. Henriikka Gröndahl är en Musetta med rejält temperament men aningen tunn röst, medan den som Marcelo sedan tidigare mycket erfarne Fredrik Zetterström alltid är en klippa i varje ensemble.
Puccini skrev egentligen i detalj in regin till Bohème redan i partituret, och Elisabeth Linton har lyhört följt vad som där står. På så vis blir man visserligen aldrig överraskad och det uppenbaras inga nya sanningar om bohemernas liv, men man tror på de här figurerna och deras passioner. De är inramade av Astrid Lynge Ottosens gråa och oglamorösa men mycket snygga scenografi. Den överraskar i alla fall genom att sista akten inte utspelas i samma rum som den första utan uppe på husets tak mot en bakgrundsparad av Paris alla kända byggnader.
Den eleganta användningen av scentekniken för övergången mellan första aktens påvra bohemkammare till andra aktens Café Momus är värd ett extra plus, även om Momus verkar vara baren på Paris flottaste varuhus, ett osannolikt kaféval för luggslitna bohemer.
Lennart Bromander
