Mamma Mu har ställt sig på barrikaderna

Konsten och litteraturen leder protesterna i Belarus

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svenska barnböcker har översatts till belarusiska och varit en viktig faktor både för språket och nu under protesterna som en samlande kraft då Mamma Mu blivit teater på innergårdarna i Minsk.
Foto: illustration Sven Nordqvist / foto ap
Svenska barnböcker har översatts till belarusiska och varit en viktig faktor både för språket och nu under protesterna som en samlande kraft då Mamma Mu blivit teater på innergårdarna i Minsk.

Vem kunde tro att barnboksfigurerna Mamma Mu och Kråkan hade revolutionär potential?

Den oväntade och osannolika folkresningen i Belarus saknar tydliga ledare – hur kan den växa? Jag följer händelserna via lokala nyhetskanaler, såväl diktaturens officiella enkelriktade som oppositionens mångskiftande och mer dialogiska.

Kulturen och konsten visar sig vara protestens ledare.

Mamma Mu har ställt sig på barrikaderna, som för övrigt är symboliska i denna icke-våldspraktiserande folkliga proteströrelse, på grund av att förlaget Koska har specialiserat sig på översättningar av nordiska barnböcker till belarusiska. Ryska är det dominerande språket i Belarus. Böckerna om Mamma Mu, Pettson och Findus och Bill och Bolla har med tiden ökat barnens motivation att ta till sig modersmålet.


När protestvågen efter det riggade presidentvalet växte sig stark blev belarusiskan en värmande eld att samla sig kring. Folktonerna i sorgliga midsommarvisan Kupalinka sjungs på kvinnomarscherna, slungas fram som en besvärjelse mot svartklädda maskerade kravallpoliser. Under en rättegång utfrågades en kvinna varför hon sjöng Kupalinka och hennes svar blev: ”Då kände vi oss mindre rädda”.

Folkresningen i Belarus saknar synliga karismatiska ledare men den bärs av en inre, andlig vägvisning som jag tror att vi än så länge saknar språk för

Poesi har visat sin relevans under folkresningen på ett sätt vi i Sverige bara kan avundas. Poeten Andrej Khadanovichs översättning av Lluís LLachs katalanska kampsång L'Estaca har blivit protesternas hjärta. Poeterna Valzhyna Mort, Yulya Tsimafeyeva och hundratals andra sätter ord på hopp och smärta och den böljande dialogen mellan läsaren och dikten pågår varje dag, varje timme och nej, vi har inte sett något likande i närtid i Europa.


Gårdarna i Minsk är ett särskilt kapitel i revolutionens framtida historieskrivning. Grannsamverkan har växt över i medborgerlig medvetenhet. Muralmålningen på två DJ:s som fick gå i exil därför att de spelade en protestlåt på ett valmöte har blivit en följetong. Makthavarna målar över den och lokalborna återställer den med kraften och regelbundenheten hos ebb och flod. Artister och kulturarbetare tar sig till innergårdarna för att stärka de boende. Så när Mamma Mu kommer ut som teater samlas hundratals barn och föräldrar för att få styrka och återhämtning.

I staden Grodno spelas 451º Farenheit på innergårdarna sedan skådespelarna på stadsteatern hade protesterat och fått sparken. I Minsk ställer sig filharmonikerna i tunnelbanan för att framföra folk- och protestsånger.

Det politiska plakatet, satirteckningarna och affischkonsten upplever en renässans i Belarus. Konsten leder och kanaliserar protesterna som använder karnevalens alla medel och maktens utspel möts av gigantiska skrattspeglar.


När diktatorn Lukasjenka hemligen svors in för en ny mandatperiod som president exploderade protesterna i olika former av självkröningar. Barnprogrammet Kalychanka (ungefär ”Godnattsagan”) i statliga tv:n kuppade genom att kröna en nalle som vägrade stiga av tronen och krävde att bli serverad alla piroger.

Folkresningen i Belarus saknar synliga karismatiska ledare men den bärs av en inre, andlig vägvisning som jag tror att vi än så länge saknar språk för. När svenska TT rapporterar att demonstranterna drabbat samman med polis är det ytterst missvisande och utgår från en kontext vi blivit sorgligt vana vid.


Men Belarus är inte ett polariserat land. Det är majoriteten som är ute på gatorna. Alla iakttar sträng ickevåldspraktik och varje vecka sker ett mirakel när massiva manifestationer uppstår i centrum av Minsk trots att gatorna blockeras av pansarvagnar. Det är som om jorden själv föder fram dem som vandrar på den. Som om jorden skyddar en gigantisk mycel av styrka och godhet.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.