Att hata sitt tidigare liv
Inbjudna författare på Sigtunafestivalen talar med möda om sig själv
LITTERATURFESTIVAL We don’t know, säger Richard Ford. Vi tror att vi ska gå ut från kyrkan nu och allt ska vara som vanligt. Men det går inte att veta. Så vi måste låtsas som att vi vet.
Spännande historier är beroende av de där stunderna som ingen kunnat förutse. Ford är en riktig amerikansk historieberättare, ödmjuk, rolig och artig samtidigt som lyssnarna helt är i hans våld. Han berättar om sin senaste hyllade roman Kanada i ett samtal som också visas på storbildsskärm på Stora torget precis innan regnet börjar ösa ner. Scenen där brodern och systern går till sängs tillsammans är inte nödvändigtvis incestuös, förklarar han. De klamrar sig fast vid varann när det inte finns något annat.
Just Ford är det stora namnet när Sigtuna Litteraturfestival anordnas för tredje gången. Med en rad etablerade namn som Majgull Axelsson sträcker sig det breda utbudet över helgen. Programmet tvingar också publiken att röra sina lurviga. Lokalerna är utspridda över den lilla idylliska och något klaustrofobisk staden.
Den gotiska salen på Sigtunastiftelsen är passande för ett samtal om andlighet, och de kontrollerande miljöer som tron ibland tvingas in i. Helene Hägglund lämnade klostret som 30-åring och skrev Inte längre nunna. Johan Heltne debuterade i våras med Det finns ingenting att vara rädd för, om att växa upp i Livets ord på 90-talet. Perfekt ”sidekick” är religionspsykologen Owe Wikström, som sätter böckerna i perspektiv.
Författarna tangerar en del intressanta ämnen. Utifrån läsarreaktionerna har Heltne insett att skammen över sexualitet inte är kopplat till religion, den finns överallt. Hägglund berättar att livet som nunna består av före och efter - där nunnan lär sig hata versionen av sig själv som är före. Det kan skapa stor ambivalens att ställas inför tvivel på sin religion. Båda har skrivit om sin uppväxt. Ändå är speciellt Heltne osugen på att prata om sig själv och hänvisar till fiktionen, vilket är varje författares rätt. Men det blir som en flisa i samtalet.
Inför nästa år hoppas jag att föryngringen nått lite längre. Så man slipper vara den enda under 50 år.
