Poesin mätt & vägd
PETTER LINDGREN om siffrorna som säger – nästan – allt
FINNES: Diger (398 sidor!) nyproducerad kvantitativ undersökning av lyrikutgivningen i Sverige mellan åren 1976 och 1995, baserad på inte mindre än 3 848 diktsamlingar utkomna på såväl större som mindre förlag. Poesifloden av Åsa Warnqvist är vackert inbunden i svart kartong, möter högt ställda krav på vetenskaplighet och rymmer flera charmanta appendix med stilrena tabeller.
Antalet utgivna diktsamlingar höll sig hyfsat konstant under perioden, som alltså inleds efter förlagskrisen och litteraturstödets inrättande 1975. Omkring 200 diktsamlingar kom ut per år, med ett genomsnittsomfång på 71,9 sidor. Böcker från de tre största förlagen – Bonniers, Norstedts och W & W – tenderade att vara fetare (84,3 sidor i snitt), vilket eventuellt kan bero på att poeterna där oftast får vänta längre på utgivning och hinner fylla på med fler dikter under tiden (min egen gissning/erfarenhet).
De manliga poeterna fick ut flest böcker, 2 271 stycken eller 59 procent, och de kvinnliga 1 187 stycken eller 30, 8 procent. ”Uppgift om kön saknas” fick ut 34 böcker, och ”två eller flera författare av båda könen” hela 292.
Framåt 90-talet blev könsfördelningen jämnare, och 1994 hade kvinnorna 45 procent av lyrikutgivningen. Det är en ökning som drevs fram främst av de tre största förlagen, visar författaren, medan de mindre förlagen ibland släpade efter på ett rent generande vis. All time sämst är Fripress med 100 procent manliga poeter, och tvåa är faktiskt undersökningens egen utgivare, ellerströms, med 95,5 procent män (fram till 1995).
Tabellen ”Författarens ålder under året för publicering” följer i stort sett den klassiska ålderstrappan (och kanske också Maslows behovstrappa). Det är i den stadiga medelåldern, i åldersgruppen 40–49 år, som krönet infaller, bestående av 642 utgivna diktsamlingar. 90-plussarna fick ut 28 böcker, medan blott en bok kom ut i åldersgruppen ”under 10 år” (!).
Lyrikutgivningen tycks mindre trend- och konjunkturkänslig än den övriga skönlitterära utgivningen, konstaterar författaren. Anledningen kan vara, gissar hon, att poesin inte primärt är en kommersiell vara utan snarare genererar kulturellt kapital och anseende, och att den inte minst ofta drar på sig förhållandevis stort recensionsutrymme i tidningarna.
Den största förändringen under åren består i att de mindre utgivarna av poesi blev fler medan många av de medelstora förlagen försvann, som Gedins, eller slutade med poesiutgivningen, som Rabén & Sjögren. Böcker från mindre förlag har också haft svårt att få recensioner, vilket undersökningen visar mycket tydligt. Ju större förlag, desto fler recensioner är tendensen (som väl håller i sig).
I bokens något magra slutkapitel spekulerar författaren om framtiden. Trycktekniska landvinningar kommer sannolikt att påverka omfattningen av publiceringar på eget förlag, tror hon, liksom hon konstaterar att internet redan skapat ett delvis nytt blodomlopp åt poesin. Muntlig har väl poesin alltid varit i någon mening, men nu är den mer muntlig än någonsin, med fler poesifestivaler än tidigare, och med sådant som poetry slam och cd-inspelningar. Kanske kan vi till och med tala om en ny guldålder för poesin, funderar författaren, dock utan att låta helt övertygad.
SÖKES: En kvantitativ undersökning av poesins konsumenter. Hur många är de? Hur mycket väger de? Har de en egen lokal? Att de inte är så många och borde utgöra ett överskådligt material konstaterade en gång den tyska litteraturkritikern Hans Magnus Enzensberger. Oberoende av språkområdets storlek rör det sig alltid om mellan 400 och 900 personer som intresserar sig för poesi eller annan smal litteratur, menar Enzensberger.? Så i Kina, USA, Ryssland, Sverige.
Förmodligen har Enzensberger fel, men det vore intressant att veta.
