”Jag skäms över skitlönerna”
Kritiker och kulturskribenter har det svårt när journalistik mäts i klick
På 70-talet räckte arvodet för tre kulturartiklar till hyran, en ny kostym och en bättre middag på krogen. I dag måste man skriva tio, femton artiklar för att komma upp i samma månadsinkomst.
Det klarar ingen; en litteraturrecension kräver cirka fem dagars arbete (läsa boken, uppdatera författarskapet och skriva själva texten).
Det får ingen; det finns för många kritiker som kräver uppdrag.
Frilansande kulturskribenter utgör ett eget prekariat, skriver Lars Hermansson, kritiker med trettio års erfarenhet, i Aftonbladet Kultur den 26 maj. I snitt, har han räknat ut, arbetar en kritiker för femtio kronor i timmen. Han frågar om vi som har ansvar för kultursidorna – som präglas alltmer av nöje, kändisintervjuer, topplistor, krönikörer och debatt – är nöjda med sakernas ordning.
Jag har dröjt med att svara på Hermanssons fundamentalt viktiga fråga då jag inväntat reaktioner från mina kollegor. Tyvärr har de uteblivit, vilket illustrerar Hermanssons hela tes: frilansarnas arvoden, de intellektuellas försörjningsmöjligheter, är en ickefråga.
Jag tror dock att jag svarar för alla kulturchefer när jag skriver att sakernas ordning naturligtvis är åt helvete. Aftonbladet Kultur betalar visserligen ovanligt bra, jag tror till och med bäst, men jag skäms ändå varje gång jag attesterar en faktura. Om jag hade pengar, skulle jag höja arvodena.
Det är ingen tröst att situationen är densamma för skribenter inom alla genrer; det var länge sen det skrivna ordet följde konsumentprisindex. Tidningarna befinner sig i kris, förra året friställdes en journalist om dan, som nu ska hanka sig fram på tillfälliga påhugg. Som Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten visat, är detta inte alltid nödvändigt; ofta handlar det om hur stora bonusar och vinster ägarna vill plocka ut.
Lars Hermanssons andra angreppspunkt, om kultursidornas förändrade karaktär, måste andra besvara. Det är morgontidningarna som har slagit ihop kultur och nöje, och nu luckrar upp sidorna ytterligare med livsstilsreportage (resa, heminredning, mat, mode). Kvällspressen har behållit sina kultursidor intakta.
Med detta vill jag inte hålla med dem som säger att morgonsidornas kultursidor har blivit sämre alla dagar på året. Svenska Dagbladet gör på söndagar Sveriges bästa kulturtidskrift. Härom veckan kunde man i en och samma bilaga läsa en essä om den representativa demokratin, ett reportage om nazisternas konststölder, en intervju med Elsie Johansson och ett resereportage om krisen i Grekland. Utöver detta en handfull recensioner. Det enda som inte var fantastiskt med detta var just skribenternas arvoden.
Det jag kan ta ansvar för är Aftonbladet Kultur och där har, som Hermansson riktigt påpekar, debattmaterialet stort utrymme.
Aftonbladet, som gör två kultursidor om dan (DN Kultur förfogar över tio), recenserar 400 böcker om året. Den siffran, plus minus trettio titlar, är densamma sen 2009, då jag började räkna vårt material. Hälften är sakprosa, hälften är skönlitteratur. Det mesta kan kvalitetsstämplas. Vi har inte plats att recensera det uppenbart undermåliga eller rakt igenom kommersiella, men har ändå långt ifrån utrymme för allt som är bra. Vår makt över litteraturen är enorm, och varje gallring smärtsam.
Det som har förändrats de senaste åren är inte antal recensioner, utan kritikens ställning bland läsarna. Vi ser det på vilka texter som blir mest ”klickade” och jag hör samma sak från kollegor i andra mediehus. Kritiken – litteratur, konst, scen – tappar mark.
Det ska inte tolkas som att kritiken är ”död” eller har spelat ut sin roll. Mekanismen som gömmer sig bakom statistiken är att samhällsdebatterande artiklar mycket lättare får spridning i sociala medier. Man länkar och lajkar texter som tar ställning, vars innehåll man kan hålla med eller förkasta. I tider med hårdnande ideologiska motsättningar förstärks beteendet.
Extremt lajkade texter blir ”snackisar”, och ”snackisar” stärker ”varumärken” och det är det som mediehusen helst av allt vill ha.
Var och en sitt eget varumärke. Det är inte lätt att vara litteraturkritiker när den antiintellektuella marknadsliberalismen dikterar allas villkor.
Jag kan illustrera det här med ett eget exempel: Min recension av John Williams fantastiska roman Stoner har fått 10 lajks på Facebook. Min text om behovet av en tredje ståndpunkt i Ukrainafrågan har fått 24 000. Det är inga ovanliga proportioner. För en räknenisse skulle såna här siffror fresta att lägga ner recensionsverksamheten och bara satsa på idédebatt. Men då kan man lika gärna lägga ner hela kultursidan; kritiken måste vara ryggraden.
Alla kulturredaktioner letar efter debattexten som alla pratar om – “Kära Beatrice”. Det behöver inte alltid vara en eftergift för behovet att tränga igenom brus eller budget. Vi lever i turbulenta tider där livsavgörande värden står på spel. Yttrandefrihet, främlingsfientlighet, vithet, klass, demokrati, nykolonialism, fascism, jämlikhet, genus, sexualitet, uppror och ockupation … det här är frågor som kultursidorna måste ägna sig åt på 2010-talet.
Det är teman som även upptar en stor del av litteraturen, men intressant nog genererar den nästan aldrig debatt. Varför, för att ta ett exempel, blir det ingen diskussion om en av vårens bästa romaner, Araben av Pooneh Rohi (Ordfront)? Kanske för att den avkräver oss självrannsakan.
Det är lättare att ha en åsikt om Kulturmannen.
Lars Hermansson menar att samhällsdebatten finns på en massa ställen och därför inte borde ta så stor plats på kultursidorna som nu. Jag kan känna samma sak, men önskar att opinionslandskapet var mer polyfont än det är; att de alternativa perspektiv som Aftonbladet Kultur företräder gick att hitta också på andra kultursidor, så att vi kunde frigöra mer plats för till exempel litteraturkritik.
Det vi har att förhålla oss till, är att svenska kultursidor regeras av liberala opportunister. Dagens Nyheter och Expressen publicerar samma sorts texter om Ukraina – artiklar som framför samma åsikter som redan står att läsa i varje EU-deklaration, regeringsuttalande, i hundratals twitter från Carl Bildt och på varenda ledarsida inklusive de amerikanska och europeiska. Den här politrukjournalistiken får demokratin att skrika efter nyansering.
Den här våren köpte Sydsvenskan upp Helsingborgs Dagblad. Tvåhundra tjänster ska bort och allt tyder på att kultursidan ska bli en och samma i de båda tidningarna. Liknande synkroniseringar har redan flera landsortstidningar gjort; en recension trycks i fyra tidningar. Det betyder, som Malin Krutmeijer konstaterar, att tre kritiker blivit av med uppdrag och att en författare förlorat tre olika analyser av en bok som tagit år att skriva.
När HD:s kultursida försvinner upp i Sydsvenskans kommer en massa bra kulturskribenter inte längre ha bröd och smör på bordet. Jag önskar att jag kunde ropa ”Kom till oss!”, men det kan jag inte. Vi kan inte ens försörja dem vi redan har. Lars Hermansson talar för en hel kader som gjort Sverige till den moderna kulturnation vi är, men som snart inte har nån hemvist och i värsta fall ingen återväxt.
Det finns mer att säga, men jag stannar här och hoppas att mina kollegor på de andra tidningarna känner ansvar att besvara Lars Hermanssons fråga, här i min omtolkning: Hur mycket är en kulturskribent egentligen värd och vilket värde har en kultursida?
