”Man kan inte vara muslim och homofob”
– Ingenstans i Koranen finns det något förbud mot homosexualitet. Tvärtom har islam varit tolerant, ja ibland närmast likgiltig gentemot samkönade sexuella relationer.
Orden är Ludovic-Mohamed Zaheds. Jag ringer honom i Paris för att få veta mer om hans syn på den teoretiska delen i hans bok Le Coran et la chair (Koranen och kroppen), där han hävdar att islam och homosexualitet är förenliga.
– Koranen nämner inte homosexualitet och har därmed inte förbjudit det. Man ska inte glömma att det var psykiatriker som konstruerade homosexualitet som begrepp för mer än 150 år sedan. Så diskriminering av homosexuella kommer ursprungligen från ett modernt men puritanskt Europa.
Jag frågar om islam och får på köpet en utläggning om kristendom, judendom, psykoanalys och sociologi, litteratur och poesi, profeten Muhammed men också Freud och Herodotos.
– När det gäller synen på sexualitet låg det ursprungliga islam nära antikens Rom och Grekland. Det uppfattades heller inte som ett brott mot könsordningen om en man penetrerade en förpubertal pojke, en slav eller en eunuck – vilka räknades som ett tredje kön.
Androgyna personer, tillägger Ludovic-Mohamed Zahed, tolererades under profetens tid. Han tog emot dem i sitt hem och hans hustrur kunde vara utan slöja inför dem. De kallades ”mukhanathun” som på arabiska betyder ”mellan man och kvinna” men som också kan tolkas som transperson eller gay.
Det finns muslimska teologer som hävdar att Koranen uttryckligen fördömer homosexualitet i berättelser om Lot och Sodom och Gomorra (i stort sett samma berättelse som i Bibeln).
– Men homosexualitet nämns inte när Koranen hänvisar till Lot. Det som Koranen fördömer är sodomiternas våld, våldtäkter och äktenskapliga försummelser.
Oavsett om islam tillåter homosexuella handlingar eller ej, anser många att den starka könssegregationen i muslimska kulturer frammanar homosexuella handlingar. Ludovic-Mohamed Zahed avvisar en sådan förklaring som uttryck för pur orientalism. Homosexualitet är inte ett substitut, menar han.
Även om man inte talat öppet om det, så har alltså samkönade sexuella relationer varit relativt accepterade i islams gryning och under flera sekel. Hur kommer det sig då att så många muslimer är överens om att homosexualitet är perverst och en av de största synderna?
– Om vi ser frågan i ett historiskt perspektiv upptäcker vi att det är i tider av kris som samkönad sexualitet fördöms. Under islams glansdagar däremot, till exempel under abbasiderna och i det osmanska riket, har man haft en relativt tolerant inställning. Men kriser har alltid medfört en stark maskulinisering av den arabisk-muslimska identiteten och jag undrar om vi inte nu bevittnar muslimernas värsta kris någonsin. Då blir de som utpekas som icke-maskulina, de homosexuella, ett slags syndabockar.
– Även i litteraturen har vi sett ingrepp mot homosexualitet. I Egypten blev Tusen och en natt år 1925 ”rensad” från många hänvisningar till såväl kvinnlig sexualitet som homosexualitet.
Ludovic-Mohamed Zahed anser att det är tolkningar av islam, och inte islam i sig, som behöver förnyas. Islam är inte en lag utan ett andligt sökande, säger han, och sharia betyder egentligen väg på arabiska, inte lag som många tror.
– På en väg är man hela tiden i rörelse, man står inte stilla och det är vad Allah vill att vi muslimer ska göra, röra oss. Och till de som säger att man kan inte vara homosexuell och muslim säger jag tvärtom att man kan inte vara muslim och homofob och misogyn. För mig står islam för fred och tolerans och jag vill i islams namn sträva mot en värld fri från fördomar, orättvisor och diskriminering.
I slutet av intervjun kan jag inte låta bli att fråga om Djibril, Ludovic-Mohameds ”bror”, mentor och första kärlek från tiden i salafistkretsar. Vad har det blivit av honom?
– Jag träffade honom senast jag var i Alger, för sju år sedan. Han hade många fruar och en massa barn. Han har gått rakt motsatta vägen. Det var ett sätt för honom att hantera sin homosexualitet eller kanske bisexualitet.
