Nyliberalismen utdömd redan för 100 år sedan
Den nostalgin finns det skäl att stå emot
”Stå emot nostalgin!” manar Dagens Nyheter i en ledare. Tidningen hoppas att Stefan Löfven ska lyckas tysta ”partivänsterns skrik av fantomsmärtor från en tappad storhetstid”.
Det är en vanlig tankefigur. Fånig men verkningsfull. Det nya är nytt och därför bra eller i alla fall ofrånkomligt. Och varje tanke på motstånd är skadlig, eftersom den riskerar att bromsa det nya som är så nytt och bra och ofrånkomligt. I själva verket är ju det nya ibland varken ofrånkomligt, bra eller särskilt nytt. Jag tänker bland annat på den nyliberalism som Dagens Nyheter förfäktat i årtionden och som S och M-märkta så kallade förnyare påtvingat landet.
Redan i början av förra århundradet dömde Bertil Ohlin, sedermera ledare för Folkpartiet, ut denna politiska strömning som ”gammalliberalism”.
Det nya inom järnvägen och andra delar av infrastrukturen liknar starkt det marknadskaos som dåtidens politiker, med ett mått av planhushållning, räddade oss ur.
Samhället är i dag mättat med längtan tillbaka till den storhetstid då överheten styrde och ställde utan populistiska hänsyn och arbetaren med mössan i hand gav prov på sin sociala kompetens.
Den nostalgin finns det skäl att stå emot.
