Mo Yan – en vinnare på förlorarnas sida
Lätt att i en demokrati kritisera kamp som utförs av dem som tvingas balansera
Kan man uppskatta en författare vars åsikter om världen man alls inte delar?
Frågan kan tyckas löjlig; bara en dogmatiker skulle svara nekande. Likväl tvingas vi brottas med den nästan varje gång Svenska Akademiens ständige sekreterare öppnar dörren i Börssalen.
Borgerligheten ansåg Harold Pinter diskvalificerad som pristagare, eftersom han var emot USA:s imperiekrig – för svensk borgerlighet var det avskyvärt nog. När Mario Vargas Llosa utmärktes var det dags för vänsterns suckanden: Åh nej, han är ju en nyliberal maktgnidare som övergett den sociala rörelse han en gång tillhörde.
Min kollega Gabriel Byström på Göteborgs-Posten menar att Svenska Akademien för årets insats gjort sig förtjänt av ”Pol Pot-priset”. Så den till synes löjliga frågan ställer sig där igen: Kan man prisa Mo Yans författarskap trots att han är vice ordförande Kinas författarförbund?
Ximen Nao och hans sju liv är en allegori om en godsägare som mördas av upproriska bönder och sen återvänder till i livet i skepnad av en åsna. Republic of Wine är en grotesk satir om små barn som föds upp för att bli kulinariska mästerverk åt samhällets toppar. Vitlöksballaden handlar om bönder som på 1980-talet gör uppror mot en nyliberal marknadsekonomi som skapar hungersnöd; revolten slås ner av myndigheterna, knappt nån får behålla livet. Konsekvent ställer sig Mo Yan på förlorarnas sida i den brutala samhällsutveckling som bestäms av Staten och Kapitalet.
Man kan vara samhällskritisk utan att vara explicit regimkritisk. De konstnärskap som tänjer på diktaturens gränser utan att tappa balansen är ofta de mest intressanta. Gorkij, Sjostakovitj och Tarkovskij är tre exempel. Aleksandr Solzjenitsyn är ett fjärde. Solzjenitsyn har hyllats som en av demokratins stora kämpar, men i slutet av sitt liv önskade han sig tsarismen tillbaka. Det förtar inte att hans kritik mot Sovjet var viktig och riktig, men det var ju inte för den han fick Nobelpriset 1970, utan för att han kunde skriva som få. Året därpå var det kommunisten Pablo Nerudas tur.
Kina är en knepig diktatur. Den senaste veckans debatt visar att vi å ena sidan relativiserar repressionen, å andra sidan diskvalificerar den opposition som faktiskt är möjlig inom systemet.
De som nu placerar Mo Yan och Svenska Akademien på samma barrikad som massmördaren Pol Pot borde fundera över sina egna demokratiska privilegier. Från en trygg position kan det vara svårt att se var gränsen löper för dem som tvingas balansera. Hur många av oss vet med säkerhet att vi skulle bli dissident – förvisad, fängslad, avrättad – om vi levde i en diktatur?
