Nelson Mandela bakom myten
Torsten Kälvemark om ett avskalat porträtt av rebellen som blev legendar
I dagens globala by har Nelson Mandela länge varit byäldste.
Jag lånar liknelsen av en brittisk skribent och tycker att den är väl vald. Vem har utstrålat mer av vishet, lugn och moralisk auktoritet än den man som fått många andra internationella politiker att te sig som slingrande reptiler eller färgskiftande kameleonter.
Hur blir man en moralisk förebild? Det är inget som man föds till eller som man blir i kraft av ett ämbete. Historien har visat att den andliga auktoriteten oftast är en egenskap förvärvad efter prövningar och självrannsakan.
Den Nelson Mandela som vi lärt känna under de senaste decennierna är den man som prövats under den långa fångenskapens år.
Men det finns en historia om den unge Mandela, om Rolihlahla Dalibhunga som växte upp i en högättad familj inom en traditionell afrikansk stamkultur. Han blev den första i sin släkt som skickades till en skola. Det råkade bli en engelskspråkig metodistskola och för att fröken skulle få lättare att tilltala honom fick han det för européer mer bekväma namnet Nelson.
Det är historien om den unge Mandela fram till fängelsetiden som David James Smith berättar i sin bok. Han säger själv i sin inledning att han velat skala bort myter för att teckna ett nytt porträtt av en mångsidig människa. Målet har varit att se politiska bedrifter i relation till en personlig utvecklingshistoria.
Av naturliga skäl är det just privatliv och familj som dominerar bokens första del. Kanske finns det myter att skingra redan när det gäller Mandelas tidigaste år. Hans far dog redan när Nelson var nio år och enligt familjekrönikan hade han blivit avsatt som stamledare på grund av sin självständighet och oppositionslust, en moralisk hållning som sonen länge sett som ett arv att förvalta. James Smith tror sig efter letande i offentliga arkiv att sanningen kanske var något mindre heroisk. Möjligen hade fadern helt enkelt misskött sina uppdrag och därför avpolleterats.
Den unge Mandela visade hur som helst oppositionella talanger redan som student och blev därför avstängd från Fort Hare, ett elituniversitet för svarta afrikaner. Det var ändå där han lärde känna många som senare skulle leda kampen mot apartheid, bland dem Oliver Tambo. Sedan han flyttat till Johannesburg blir han också nära bekant med Walter Sisulu, en annan förgrundsfigur i motståndsrörelsen, och från 1943 kom han att bli aktiv inom African National Congress (ANC) och medgrundare av dess ungdomsförbund.
David James Smith lägger ner en hel del energi på att också kartlägga Nelson Mandelas privatliv vid sidan om det politiska engagemanget. Han skildrar det första äktenskapet med hustrun Evelyn och den växande familjen - de fick fyra barn tillsammans av vilka det andra barnet, en dotter, dör redan vid nio månaders ålder.
Äktenskapet blir upplöst i början på 1958 och det av flera orsaker. En är att Mandela får allt mindre tid över för familjelivet, en annan hans upprepade otrohetsaffärer. En av dessa affärer gäller Winnie Madikizela som senare samma år blir hans andra hustru och så småningom mor till ytterligare två barn.
När det gäller det andra äktenskapet förenas man och hustru både av gemensam kärlek och gemensam politisk övertygelse. Det räcker en bra bit, åtminstone så länge som de får leva ett någorlunda normalt liv tillsammans (om man nu kan tala om normalitet under apartheidregimen).
Men den 5 augusti 1962 blir Nelson Mandelas sista dag i frihet och han blir en av världens mest uppmärksammade samvetsfångar fram till frigivningen den 11 februari 1990.
En stor del av den här boken är också en berättelse om den blivande statsmannens politiska karriär inom ANC och den panafrikanska rörelsen. Här är huvuddragen relativt välkända från många andra biografier men vi får också veta en del personliga detaljer baserade på intervjuer med olika aktörer.
Ett problem med intervjuerna är dessvärre att flera av författarens samtalspartner är rätt åldersstigna och att deras minnen kan svikta. Ibland vill de också skriva sin egen historia. Det gör att man känner sig osäker på det källkritiska värdet och undrar var gränsen mellan fakta och okontrollerat skvaller egentligen går. Åtskilliga avsnitt lämnar också en bitter eftersmak av kittlande spekulation.
David James Smith ger en god bild av det sydafrikanska samhället och den politiska motståndsrörelsen under rasförtryckets epok men någon definitiv biografi över Nelson Mandelas tidiga liv är den här boken knappast. Den bidrar ändå i någon mån till kunskapen om människor och faktorer som tidigt format en av 1900-talets stora politiska ledare.
