Bones banal bävan för döden
Varför hanteras ämnet så alldagligt och ytligt?
TEATER Inför döden har vi inte mycket att säga. Ingen har ju någon erfarenhet att komma med. På scenen finns inget för publiken att känna igen sig i. Det kan till exempel börja med jättestora benknotor i uppblåst plast. Och så lite gnällande dörrar och konstigt vädjande miner. Tysk/svenska Institutet, för kvällen utökat med franska produktionsplattformen Outil, jobbar dock i Bones med bilder för döden som går att känna igen.
På scenen på Inkonst i Malmö blir dessa ändå onödigt stereotypa på grund av rollfördelningen: den kringhoppande Kvinnan (Andriana Seecker), den uttrycksfullt mimande Sydeuropén (Victor Lenoble), Döden i skelettkostym (anonym) och så Kingen själv (Anders Carlsson).
Ljudet och det visuella alstrar ändå till att börja med viss anspänning inför vad som egentligen väntar. Förstärkt rundgång och noise, en brinnande glödlampa som rytmiskt svänger fram och tillbaka, benknotor som krampaktigt prövas på kroppen, hysteriskt skakande, allmänljuset som flimrar.
Dessa ordlösa ansatser landar dock i ett supermesigt sångnummer med country/singersongwritern/allas vår evighetstrubadur som till elgitarr kväder ut sin tröstande visa om den hemska mörka thriller-döds-natten. Bara det vi levande har att sätta emot, en struttande upp-pimpad rock-Elvis i guldtights och höga klackar? Om man hårddrar, är det kanske inte mer. Men varför hantera döden med så banala uttryck? Ämnet passar helt enkelt inte Institutet med partners. Det stora dånet bara och det är slut.
