Feminister har inget särskilt ansvar för IS
Åsa Linderborg: varken hashtaggar eller moralism hjälper mot terrorn
Varför bryr sig inte feministerna om IS? frågade Jenny Nordberg i helgen (SvD 16 aug). Erik Helmerson stämde genast in: Kan man få be om lite feministisk självkritik, tack! (DN 18 aug).
Jag känner ingen feminist som är likgiltig inför IS, men när jag läste Nordberg funderade jag ändå över vad jag själv har skrivit. Inte så mycket, hade jag på känn, och det stämde.
Förklaringen är att IS är en chock, men ändå inget intellektuellt problem. Våldtäkter och avrättningar är avskyvärt, jag hittar inget annat ord eftersom jag vägrar laborera med ett metafysiskt begrepp som ”ondska”, men ja, jag avskyr IS. Jag skulle kunna skriva upprörda moralkolumner dag ut och dag in om detta, men vem ska övertygas när alla är överens?
Aktuellt fokus har för övrigt en bra genomgång om allt vänstern gör mot IS. Brand ägnar hela sitt senaste nummer åt islamismen, man går så långt att man kallar det en fascistisk rörelse.
Den intressanta frågan är varför IS alls existerar. Den borde sysselsätta även liberalerna, särskilt om det är självkritik man efterfrågar. (Med ”liberalerna” gör jag mig medvetet lika kategorisk i mitt etiketterande som Nordberg.)
Det var liberalerna som applåderade fram anfallskriget mot Irak. Falludja gjordes till grus av den ockupationsmakt som skulle sprida ”civilisation”. Där har nu IS etablerat sig med löften om vatten och avlopp.
I Afghanistan försökte man bomba bort burkan, av ”feministiska" skäl.
Det var liberalerna som sjöng de libyska ”frihetsrebellernas” lovsång så högt, att till och med V biföll en svensk insats. Nu finns IS även i Libyen.
Möljar man ner ett samhälle så bäddar man för extrema krafter.
Det går inte att säga det här utan att anklagas för att stödja Saddam, Ghadaffi och Assad, men det gör jag inte. Jag tror bara inte på maximen att min fiendes fiende är min vän och att vi därför ska pumpa in pengar i vilka laglösa grupper som helst.
När sen folk flyr för sina liv, ojar man sig över ”flyktingvolymerna”.
Det är ljusskygga saudiarabiska pengar som delfinansierat IS. När feministen Margot Wallström kallade Saudiarabien ”medeltida”, påstods hon äventyra hela exportindustrin.
Det är liberalerna som i åratal försvarat Israels apartheidpolitik, som tvingat generationer av palestinier att bo i syriska flyktingläger – som plötsligt kontrolleras av IS.
Det är DN som propagerar för ett svenskt medlemskap i Nato. Betyder det att vi ska hjälpa Turkiet att bomba PKK, så att IS blir ännu starkare?
Liberalerna behöver aldrig ta ansvar för vad de tidigare sagt, för tio år sen eller alldeles nyss. De kan prata om alla frågor samtidigt, men aldrig sammanhängande. De behöver aldrig argumentera logiskt, de kan alltid isolera varje fråga till ett problem i sig (våldtäkter) utan att behöva diskutera helheten (spelet om Mellanöstern).
Så vad vill de att feministerna ska göra? Säga usch och fy hundra gånger? Nordberg efterlyser en hashtagg, men hon talar inte om hur en twittertråd skulle kunna hjälpa en tolvåring i al-Ramadi som just fått underlivet söndertrasat.
Vi lider med dig! #ISrape.
Tusen tack, det värmer @svenskafeminister
Det finns ingen som vet vad man ska göra åt IS, men feministerna avkrävs ett särskilt engagemang. Undertexten mumlas fram: Ni ska inte bry er om lönediskriminering, utan islamisterna. Helmerson skriver det själv, att svenska kvinnor har det så bra.
Så vad gnäller vi för, vi blir ju trots allt inte halshuggna?
