De ockuperade slår alltid tillbaka

Åsa Linderborg

Maten var avdukad och groggarna glittrade i glasen när vi nåddes av nyheten att Sovjet invaderat Afghanistan. Julen 1978. Jag var tio år och förstod att min brokiga släkt var ett prisma över vänsterns splittrade idévärld.

Det kan fan inte vara rätt att invadera andra folk och länder! sa mamma upprört. Tanjuska, vädjade morfar, de afghanska kvinnorna vägras ju utbildning och tvingas bära slöja! Och hur skulle de sovjetiska stridsvagnarna få bort slöjorna utan att hela huvuden följer med? frågade mamma.

Ibland, sa morfar, är våldet befrielsens moder, hur hade det gått, om inte 28 miljoner sovjetmedborgare offrat sig i kampen mot nazismen?

Argumenten går igen när jag lyssnar till dagens krigsivrare. Truppnärvaron i Afghanistan är en barmhärtighetsgärning, det är för kvinnornas skull granatgeväret Carl Gustaf ljuder genom landet. Och eftersom jänkarna räddade Europa får de göra vad de vill.

När det gäller att legitimera nykolonialismen är feminismen plötsligt en moralisk fatabur för krigskolportörer, oavsett kön, att ösa ur.

Tack vare alla dessa feminister med stora bomber måste kvinnorna i Irak numera täcka håret när de går ut. Den som inte har huckle på huvudet riskerar repressalier eller rent av döden. För varje droppe blod och olja som tappas på grund av ockupationen, stärker fundamentalisterna sitt grepp. Inte heller de afghanska kvinnorna kan notera någon progress, konstaterar den inhemska kvinnoorganisationen Rawa, som borde vara en tung remissinstans. Kvinnans rättigheter har inte stärkts ett milligram, tvärtom har situationen försämrats av att de tvingas leva i krig.

Jag kan förstå dem som menar att parollen ”Varje folks befrielse måste vara dess eget verk” andas cynism, men historien visar att folkliga statsbyggen måste värka fram underifrån. Därmed inte sagt att världssamfundet – som inte ska förväxlas med Nato – aldrig får använda vapenmakt; folkmordet i Rwanda hade kunnat stoppas långt tidigare om inte stormakterna själva suttit med fingrarna i den afrikanska syltburken.

Intressant nog är borgerligheten splittrad kring Afghanistan. På Expressens kultursida kunde man härom dagen läsa en insiktsfull text av den mörkblå Roland Poirier Martinsson. Varför bombar vi inte Saudiarabien, undrar han, om det nu är kvinnorna vi vill hjälpa? Tveksamma röster kan till och med spåras på Dagens Nyheters ledarsida.

Man behöver inte vara vänster för att vara emot massmord – det är bara Folkpartiet som står upp som en man för varje amerikansk bombmatta – men det är inte i första hand humanism som förestavar de borgerliga dubierna. Man vet att Afghanistan inte går att vinna, att man sitter i samma skit som ryssarna 1978. Som jänkarna i Vietnam. De ockuperade slår alltid tillbaka.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln