24 goda gärningar
Radio med sinne för komiska detaljer
”Vadå? Ska jag bli ett sabla helgon menar du?”
”Ja, något sådant. I alla fall fram till jul.”
Simons älskade farfar ( Claes Månsson) har nyligen gått bort men återvänder i form av en ängel. Han ber Simon ( Spartacus Börjesson Ruhne) att hålla ett öga på farmor under julen, och se till att hon får det trevligt, trots sorgen.
Först, menar farfarn, är det förstås bäst att Simon blir lite mera helgonaktig i största allmänhet, och övar genom att utföra några goda gärningar i det mindre formatet. Att hjälpa en tant med rollator över gatan går dock inget vidare för Sankte Simon den smarta, som han väljer att kalla sig. Men med hjälp av klasskompisarna Maria ( Paloma Pencheff) och Nelson ( Richard Wahlström) i klubben De vilda helgonen går det snart bättre.
Ulf Starks anslag känns genast igen i Sveriges radios julkalender i P4, åtminstone i de tre avsnitt jag lyssnat på i förhand. Om vänskapen mellan barn och åldringar har Stark skrivit förut, som i Kan du vissla Johanna? (1992) eller Krutpojken (2008), och sorgen och saknaden får en lysande skildring i bilderboken En stjärna vid namn Ajax, illustrerad av Stina Wirsén (2007).
Också Starks sinne för betydelsebärande och smått komiska detaljer har överlevt flytten till radion. Farfarsängeln har ”nördhatten” på, konstaterar Simon, och även om farfarn förnekar det tycks hörapparaten behövas även i hinsidestillvaron. ”Du behöver inte tala så högt”, säger han. ”Jag är död, inte döv.”
Gissningsvis blir det 24 goda gärningar sammantaget att utföra för Simon och De vilda helgonen. Gärna för mig, eftersom den här kalendern på ett fint vis utnyttjar radiomediet fullt ut, inte minst genom att också våga vila i det enskilda ordet, i poesin.
