Kultur

I vår tid görs tyrannen bara till en löjlig figur

Visst behöver man kunna skratta åt en despot, men lika mycket behöver vi allvaret

Av: 

Karin Pettersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Denzel Washington som Macbeth i Joel Coens filmatisering.
Denzel Washington som Macbeth i Joel Coens filmatisering.

KULTUR

Det är i dagarna ett år sedan en organiserad mobb försökte storma USA:s kongress. Det står klart att Trumps valförlust bara gav ett kort andrum för den amerikanska, redan svaga, demokratin.

I delstat efter delstat gör republikanska initiativ det svårare för människor att rösta, valdistrikt ritas om så att det blir omöjligt för demokraterna att vinna. Det republikanska partiet radikaliseras, och stora grupper väljare erkänner inte president Biden som legitimt vald. Ledande företrädare underblåser fascistiska troper, människor beväpnar sig i ett redan tungt beväpnat land. Enligt konfliktforskare finns reella risker för inbördeskrig.

Ett år har gått sedan en grupp Trumpanhängare försökte storma USA:s kongress.

Det vi ser är med allt större sannolikhet den amerikanska republikens långsamma fall och övergång till ett mer auktoritärt styre. Konsekvenserna av en sådan utveckling är oöverblickbara.


På bio går nu Joel Cohens filmatisering av Shakespeares klassiska studie av en tyranns tillblivelse, Macbeth. När jag ser den vill jag bända isär orden, stanna vid varje mening.

Dramat handlar om makt och galenskap, om radikalisering och våld. Macbeth förråder och mördar sin kung, påhejad av sin hustru. Dådet leder dem vidare, in i kaos och vansinne. Macbeth blir steg för steg en tyrann utan gränser. De hederns normer som tidigare funnits där som skydd överges snabbt.

I Shakespeares tragedi är tyrannen en människa, precis som vi själva.

Vad är det som driver Macbeth och Lady Macbeth? I vad består maktbegäret? Är det ödet som tvingar dem, historiens tunga sten som obönhörligen måste rullas upp för berget?


Både Orson Welles, Akira Kurosawa och Roman Polanski har gjort klassiska filmtolkningar av Macbeth och speglat tragedin i sin tid. I Justin Kurzels version från 2015 är det ett trauma, sorgens tomhet efter ett dött barn, som skapar hungern efter makt. Det är ett modernt sätt att försöka förklara dramats mörka kärna. Men inte ens Freud menade att det går att ställa en diagnos på vilka Macbeths motiv egentligen är, eftersom karaktärerna inte är tillräckligt utvecklade. Det som sker är obegripligt och öppet.

En sak är dock säker. I Shakespeares tragedi är tyrannen en människa, precis som vi själva. Vi begriper inte fullt ut hans drivkrafter. Men språket, konsten, gör att vi tvingas känna igen oss i honom, liksom i de som drabbas, den arme Macduff i sin stora sorg, Lady Macduffs rädsla, de mördade barnen.


Hos Joel Coen är Denzel Washington magnifik som Macbeth. Tung i kroppen, intelligent, magnetisk i både sitt begär, sin smärta och sitt fall. Vi förstår honom, följer med honom, kanske alldeles för länge. Frances McDormands Lady Macbeth har blivit hyllad av kritikerna men jag saknar inslaget av sexuellt spel som en del av galenskapen och maktens drivkraft. Filmatiseringen är befriande sträng i sitt avskalade svartvita formspråk bortom tid och rum.

Shakespeare verkade i en tid utan yttrandefrihet, under en absolut monarki. Samtiden kunde inte skildras direkt, därför behandlades politiska och moraliska frågor via historiska dramer och allegorier. Frågan som ställs i pjäser som Macbeth och Richard III har inget med demokrati att göra, utan behandlar problemet med när en mer ”rättvis” monarki övergår i ren despotism. Bakgrunden är ett England drabbat av pestvågor, politiska attentat och terrordåd.


För ett par år sedan skrev Harvardprofessorn och Shakespeareexperten Stephen Greenblatt en bok om hur tyrannen skildras i Shakespeares dramer, med siktet just mot Donald Trump och samtiden. Vad skapar tyrannen, och tyranniet? Shakespeare intresserar sig för härskarna likväl som medlöparna, opportunisterna och de som viker undan. Men också de som, ofta lika obegripligt, orkar göra motstånd.

Shakespeare var, tack och lov, ingen politisk teoretiker, men hade ett knivskarpt öga för människans självbedrägerier, hennes styrkor och svagheter. Många despoter drömmer om att bygga ett tusenårsrike, om att se ”the future in the instant”, som Lady Macbeth.

Vi gör Trump till en löjlig figur, men är han inte egentligen en episk karaktär?

Men, som Greenblatt skriver, hos Shakespeare blir förtryckarens välde aldrig stabilt. I hans värld är det bästa skyddet mot tyranni just det oförutsägbara och kanske oförklarliga i människans karaktär, i det myller av händelser och skeenden som inte går att förutse eller kontrollera. Framtiden blir aldrig som vi tror. Om det är hoppfullt eller inte får var och en bestämma. Som sagt, tolkningen är öppen.


Vad hjälper det oss att ”förstå” en tyrann? Kanske ingenting. Det går att hävda att en moralisk eller psykologisk läsning av politiska skeenden skymmer de materiella och institutionella förklaringarna. Men det som sker i Macbeth är åtminstone att dramat får sina rätta proportioner, medan tyranner i samtidens sociala medie-kultur ofta underskattas och utmålas som clowner. Vi gör Trump till en löjlig figur, men är han inte egentligen en episk karaktär?

I Macbeth skildras inte bara tyrannens psykologi utan också konsekvenserna av hans styre; slakten, sorgen, våldet. Kanske är den största bristen i vår offentlighet att den saknar mekanismer för att skildra mörker och smärta så att det blir begripligt. Visst behöver man kunna skratta åt en despot, men lika mycket behöver vi allvaret. I dag är det som att vi låtsas att vi lever i en komedi, medan den läsning vi egentligen behöver är tragedins.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!