Näthatet börjar inte med en hamburgare
Problemet mer komplicerat än så
”Näthataren återfinns bland dem som sitter för sig själva med hamburgaren framför datorn” påstår två statsvetare från Uppsala, Leif Lewin och Evelina Stadin, i en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet. Deras tes är att måltiden tillsammans med andra fostrar oss till demokratiska medborgare. Antirasism och allmän förståelse för andra föds runt middagsbordet.
Det är på många sätt ett sympatiskt anslag, även om orsakssamverkan inte känns helt utredd. Har man ett socialt sammanhang har man ju nån att spisa med och frågan är om folk blir rasister av att vara ensamma eller om de är ensamma för att de är rasister. Och är rasister verkligen alltid ensamma människor?
Att måltiden har en social funktion är heller ingen nyhet. Redan de isländska sagorna, för att exemplifiera med nordisk världslitteratur, berättar om gästabudet och de gåvor som där gavs. Mat och makt.
Nätverkandet kring maten fortsätter i dag. Vad vi saknar är en nutida Snorre Sturlason som slår sina lovar runt finkrogarna i Stockholm. Hen skulle visa att det är långt ifrån säkert att en middag är en orgie i demokrati. Det är mellan skål och vägg man vågar säga vad man verkligen tycker.
Det är när man äter med människor som man inte känner eller själv väljer, som det verkligen kan hända nåt dramatiskt med ens tänkande. Det är därför lunchmatsalarna är så viktiga.
Så det är klart att man mår bra av att dela sitt bröd med andra eftersom välmående samhällen bygger på samarbete. Det jag vänder mig mot i Lewins och Stadins artikel/forskning är deras – helt säkert omedvetet – fördomsfulla klassperspektiv.
De beklagar kalvstekens öde som symbol för socialt förtryck. Artikeln är följdriktigt illustrerad med en sommarfest av Skagenmålaren P S Krøyer, borgarklassen lyfter sina glas och skålar varandra till. Den ensamme mannen som de beskriver, näthataren, han äter hamburgare.
Jag föreställer mig att de funderade länge på vilken maträtt de skulle placera på näthatarens bord. Den genomsvenska falukorven och fiskpinnen föll bort, förmodligen för att den maten äts även av medelklassen. Så de väljer hamburgaren, den som företrädesvis hamnar i magen på lågutbildade. Skräpmat, skräpmänniskor.
Vi som får hatmejl vet att de kommer från alla sorters folk. Många har kort skolgång, det ser man på stavningen, men många är ytterst välformulerade med ett språk som utvecklats under många middagskonversationer. Många näthatare är nog ensamma, men långt ifrån alla.
En av dem som ivrigast mejlar mig sanslöst ovett är en etablerad företagare från en stad i Mälardalen med samma namn som ett intimt klädplagg. Han har varit aktiv för Moderaterna i stan och har ett rikt socialt liv.
Hatet finns överallt och lösningen är nog mer komplicerad än att vi alla ska bilda borgerliga kärnfamiljer som sätter oss till bords.
