Han gjorde urtiden urkul
Bertil Almqvist - mångsysslaren bakom Hedenhös – står för årets julkalender
Nog kan jag titta på Italien utan att tycka att det ser särskilt mycket ut som en stövel.
Tänka bort björnen ur den skandinaviska kartan kan jag däremot inte, och det är Bertil Almqvists fel (eller förtjänst).
Min varseblivning grumlas av ett uppslag i Barna Hedenhös på vinterresa i Sverige från 1951, där Almqvist tecknat den skandinaviska halvön som en trivsam brunbjörn, med framtassarna i Skåne och svanstofsen i Lofoten. Danmark får också vara med, i form av en liten sälkut vilande på den gröna havsisen.
I boken, den fjärde om stenåldersfamiljen Hedenhös, reser pappa Ben, mamma Knota och barnen Sten och Flisa från Stockholmen (vår nuvarande huvudstad) till Nämforsen för att besöka hällristaren farbror Hugge. På hemvägen passerar de Ura (Mora) där de vinner Masa-loppet och prisas med en äkta Ura-klocka (ett solur).
Berättelsen är ett fint exempel på Almqvists uppfinningsrikedom, som tecknare och skribent men också som populärhistoriker av det lättsammare slaget. Området kring Ångermanälvenn var högst aktivt under den yngre stenåldern, Hedenhösarnas tid, och vi får veta en hel del om Nämforsens gåtfulla bildskatt som dessutom får en ny och egenartad tolkning.
Jag återser den fantasifulla björnkartan i Nisse Larssons Boken om Bertila - Barna Hedenhös och mycket mer (Urax), nyligen utgiven till Almqvists 111-årsdag - ett jubileum helt i den numerologiskt roade huvudpersonens anda, enligt Larsson.
Larsson visar också hur Almqvist, eller Bertila som han ofta kallades, med betoning på i:et, varierat kartmotivet i andra sammanhang. Som i bilderboken Sagan om Grållen från 1959 där Stormakts-Sverige blir ett hästhuvud med Finland som schabrak. I en propagandabild inför trafikomläggningen 1967 ligger Sverige som en dåsig moder Svea mellan alerta högertrafikländer.
Boken om Bertila följer Almqvists karriär som bildmakare, författare, visdiktare och opinionsbildare i stort sett kronologiskt, från medarbetarskapet i den socialistiska tidskriften Clarté och framåt.
Almqvist är väl numera mest känd för sina Hedenhösare, men under 1900-talets mittersta decennier hade han en sådan ställning att ett av hans sällskapsspel murades in i väggen i det nya Åhléns-varuhuset på Klarabergsgatan i Stockholm 1964, som ett exempel på det yppersta som tiden kunde prestera. Månen tur och retur hette spelet.
Det var också Almqvist, svuren antinazist men knappast radikalpacifist, som tecknade den berömda tigern åt Statens informationsstyrelse 1941, ”En svensk tiger”. Under många år hade Bertil Almqvist en populär söndagsspalt i Aftonbladet, ”På tapeten”. Där reddes aktualiteter ut i ord och bild, på ett roande och folkbildande vis.
Ett av Almqvists sista projekt var en tecknad filmserie om Hedenhösarna för tv, ett mastodontprojekt som mer eller mindre tog livet av sin upphovsman, enligt Larsson. ”Eller så var det de många cigaretterna, whiskyn och allt kaffe som fick hans hjärta att stanna den 16 maj 1972, några månader innan han skulle ha fyllt 70 år.” Men de teckningar Almqvist hunnit göra räckte i alla fall till tio avsnitt.
I några av böckerna om familjen Hedenhös finns inslag som inte fungerar längre, tyvärr. Kvinnosynen är färgad av 1940-talets värderingar, och trots att Almqvist i jämförelse med sin samtid närmast framstår som antirasist tecknar han exempelvis svarta på ett sätt som i dag inte kan kallas annat än nedsättande, som i Barna Hedenhös och de Urlympiska spelen från 1952. Skämt om hudfärg förekommer också. ”Undra på att bisonoxarna jagar er!”, utbrister pappa Ben inför åsynen av ett gäng högröda och således tjurprovocerande indianer, ”urokeser”, i Barna Hedenhös upptäcker Amerika från 1950.
Detta är något som uppmärksammats nyligen, på kultursidor och i sociala medier, och som har fått Bonnier Carlsen att inte ta med Amerika-boken i kommande utgåvor av samlingsvolymen Den stora boken om Barna Hedenhös.
Ett svårt beslut naturligtvis, men i det här fallet är det helt rätt. Almqvists skildring av indianerna skulle kunna vara hämtad ur någon nattstånden gammal western-film, och att barnen nu eventuellt går miste om denna slentrianmässiga och numera obegripliga abstraktion är knappast en förlust.
Det finns ju så mycket annat att hämta i de övriga Hedenhös-böckerna. Almqvists största styrka som berättare i ord och bild är uppfinningsrikedomen, som sagt, och den gör att böckerna trots allt bevarat mycket av sin friskhet genom åren. Familjens stenålderslösningar på moderna problem (eller tvärtom) är alltid roliga att ta del av. Som när familjen överlistar skidstjärnan i Ura, Ura-Nisse, genom att tillverka lättviktsskidor av björknäver och vidjor. Eller bygger en atomdriven raket genom att proppa en trädstam full med ”ur-an”, i Barna Hedenhös i världsrymden från 1955.
Det återstår att se på vilket sätt Hedenhösarna fixar till julstämningen, i årets julkalender i SVT, Barna Hedenhös uppfinner julen, i regi av Oskar Mellander och Jonathan Sjöberg.
Enligt uppgift ska raketen åter tas i bruk, uppbyggd i full skala dessutom. Mycket krut har också lagts på att förbättra Flisas och mamma Knotas underordnade ställning i Almqvists berättelser.
Som mamma Knota ser vi för övrigt Sissela Benn, och som pappa Ben Fredde Granberg. Övriga roller spelas av bland andra Lotta Tejle, Sten Ljunggren och Per Andersson.
