Teatern är inte borgerlig längre
Scenkonstbiennalen i Jönköping visar att något hänt under 00-talet
Teatern är en borgerlig mainstreamkultur.
Det som spelas på institutionerna ligger tryggt i mittfåran av vad teaterpubliken förväntar sig och vill ha.
Nej, så är det inte alls längre, påstår teater- och genusforskaren Tiina Rosenberg i Ilska, hopp och solidaritet – en fullmatad bok om svensk och samtida scenkonst. Lämnar man bara institutionerna för de mindre, alternativa scenerna gör teatern i stället revolt och är djärvt experimenterande. Och dessa scener intresserar både publik och medier.
Rosenbergs bok visar med eftertryck att det verkligen hände något i svensk scenkonst under 2000-talets första decennium. Statliga insatser och feministisk aktivism skapade då ett klimat där konst som något ”högre” och mera värt visst lät sig ”smutsas” av politik och frågor om jämlikhet. Unfucked Pussys kupp med ”Gubbslem” (2001) blev ett lyckat startskott, sedan rullade det på med upptäckter och allehanda tilltag och en statlig utredning som slog fast att det faktiskt måste till en förändring. Teatern ”representerar” sin tid och sin publik, men måste också gå ”utanför”, med spjutspetsar, andra former och förändring i blick. Rosenberg skriver alltså historien om den feministiska konsten som förnyelse, om Lo Kauppi, Spetsprojektet, Miss Universum, Lotti Törnros, Heterofil och hur framträdande denna konst blivit, sett i ett internationellt perspektiv. Rosenberg knyter den till 70-talets svenska samhällsbygge och vänsterpolitiska teatertradition och ser, optimistiskt, kampen gå vidare.
Att något verkligen hänt i svensk teater under 2000-talet bekräftar årets Scenkonstbiennal som just nu pågår i Jönköping. Uppdelningen i dans- och teaterbiennal har lämnats för den mer öppna beteckningen scenkonst och bland de fjorton föreställningar som valts ut att ”spegla bredd och mångfald” återfinner vi flera av namnen från Rosenbergs bok.
Spjutspetsarna har blivit representativa, vilket borde vara ett gott tecken för en biennal som reflekterar över den egna verksamheten.
I Jönköping finns alltså Scum-manifestet, Farnaz Arbabi, Brecht, konst, dans, genus och nyskrivet. Temat är ”gränsöverskridande” vilket låter onödigt mossigt i en tid där inga gränser längre upprätthålls utan där lek, dokumentärt, interaktivt, konst, text, musik och dans, institutioner och fristående producenter, arbetar samman i blandformer.
Och där gränsöverskridandet, kanske också det, blivit representativt.
