Diplomatfru utan gränser
Sigrid Kahle blandar författarskapet med att stötta sin man och stå för middagar
Sin 50-årsdag i september 1978 firar Sigrid Kahle i sin gamla hemstad Uppsala utan att hennes man och son kunde vara med. Det berodde inte på någon familjekris utan på det faktum att maken John som tysk diplomat var tvungen att befinna sig på annan ort och att sonen som diplomatbarn gick i en skola i utlandet. Å andra sidan uppvaktade många gamla svenska vänner med Olof Lagercrantz i spetsen. Någon hade försökt få in en födelsedagsnotis i Upsala Nya Tidning men blivit refuserad med motiveringen att födelsedagsbarnet var för okänt och inte hade gjort något stort.
Det var i samma veva som Artur Lundkvist rutit åt henne: ”Sluta upp med dina araber och sudaneser” när hon velat skriva något om arabisk poesi. Inte att undra på att hon blir nedstämd och i sin dagbok konstaterar: ”Att vara en outsider i Sverige är som att försöka komma in i en mycket rik familj, utan förbindelser, skönhet eller pengar.”
Fast nog hade hon redan då förbindelser så det räckte. Det framgår inte minst av personregistret i den här digra memoar-volymen. Var hon ändå en outsider så var det väl främst för att hon envisades med att skriva om ämnen som ingen tyckte var viktiga. När hon i slutet på 60-talet vill rapportera från sitt nya hem i New Delhi konstaterar Svenska Dagbladets utrikesredaktör helt kallt att Indien är ”no news”.
Genom åren framhärdade hon ändå som frilansskribent med initierade artiklar från sitt andra hemland Tyskland eller från de platser på jorden dit familjen skickats. Tack och lov slutade hon aldrig att skriva om araber och sudaneser. Med åren blev hon därför en viktig besinningens röst i en tid av fördomar och ny-
kolonialistiskt vansinne.
Gränsöverskridare är ett epitet som man skulle kunna sätta på Sigrid Kahle. Nyfikenheten på människor och kulturer är hennes signum. Livet kring gränser kan förstås också leda till en viss ideologisk kluvenhet. I valet 1973 röstar hon på Folkpartiet i landstings- och kommunalvalen men till riksdagen vill hon sända en ”kommunistisk kokerska från Enköping”.
Den stora kluvenheten i hennes liv hänger ändå ihop med den yrkesmässiga identiteten. Boken är en enda lång redovisning av en brottning mellan vad hon vill vara och vad hon faktiskt är. Hon är den lojala diplomathustrun som stöttar sin man på hans olika poster, hon är outtröttlig när det gäller att organisera tebjudningar eller middagar för handelsdelegationer på 60 personer. Samtidigt vill hon (med Hannah Arendt som förebild) gärna få en position som intellektuell personlighet och författare. Hon försöker förgäves hinna med att skriva på olika bokmanus. Mellan träffar med internationella toppolitiker och världskända litteratörer tvingas hon hantera omöjliga au pair-flickor eller jaga nya bostäder.
Ibland pressas hon in i en oönskad kvinnoroll. Under tiden i Washington blir paret Kahle bjudna på middag hos Walter Laqueur, en världsauktoritet på den israelisk/palestinska konflikten. Hon vill gärna diskutera arabvärlden med honom men hans hustru lägger beslag på henne för att männen skulle få tala med varandra om högre ting: ”en ovana som amerikanska och tyska hustrur ofta har.”
Sigrid Kahle är världsmedborgare men har aldrig släppt sina svenska rötter. Huset i Utmyrby utanför Enköping har varit den fasta punkten i en rörlig tillvaro. Fadern H. S. Nyberg, en viktig inspiratör för hennes kulturöverskridande perspektiv, var starkt förankrad i svensk tradition och den gamla prästsläktens kristna humanism har hon hela tiden burit med sig.
Den andra delen av hennes memoarer är med sina 678 sidor nästan lika tjock som den första, Jag valde mitt liv (2003). ”Ditt behov att redovisa är ju nästan neurotiskt”, skrev en väninna en gång i ett brev. Det ligger något i den anklagelsen. Boken hade nog blivit ännu bättre om rödpennan fått gå här och var. Det finns en risk att det viktiga drunknar i namn och trivialiteter.
Å andra sidan består livet som bekant till stor del av trivialiteter och om hundra år är det kanske just de vardagliga bestyren som mest intresserar läsaren. Den detaljerade redovisningen gör ju också att gränsen mellan torra memoarer och levande litteratur ofta överskrids.
Och, som sagt, Sigrid Kahles liv och personlighet är verkligen gränsöverskridande. Det är väl ytterst det som gör hennes minnen så läsvärda.
