Klassförakt från ovan, Birgersson
Människorna i utanförskapet ska visa ”flit” och inte känna hat, tycker DN
DEBATT ”Det finns borgerliga människor som aldrig, nånsin, känt hat. Och det kan bara betyda att samhällsordningen är deras,” twittrar Göran Greider med anledning av liberalernas frustration över en förortsröst som Sebbe Staxx.
Liberalerna berömmer sig om att vara för fina för att hata, men så snart de pratar om hur fult och primitivt det är med andras klasshat, har de svårt att kamouflera sina egna känslor. Inte hat kanske, klassförakt – det som riktar sig nedåt i den sociala hierarkin.
Susanna Birgersson, ledarskribent på Dagens Nyheter, erkänner att det finns klassorättvisor – de är så stora nu att inte ens liberalerna kan förneka dem – men lösningen kan inte vara att känna ilska, menar hon (16 april). Lösningen är i stället att människorna i utanförskapet visar ”flit” och utbildar sig.
Slöhet. Brist på ambitioner, brist intellektuell nyfikenhet. Så har det alltid låtit när eliten förklarar klassamhällets anatomi.
För liberalerna är lösningen alltid individuell, aldrig kollektiv. Var och en sin egen klassresa, vilka obefintliga förutsättningar hen än har.
Om liberalerna verkligen vill att alla ska bli klassresenärer, skulle de inte föra en utbildningspolitik som sållar redan i grundskolan, som halverar Komvux och tar bort högskolebehörigheten för gymnasister som går en yrkesutbildning. De skulle satsa extra på dem som inte redan klarar sig.
Men hur skulle det egentligen se ut om alla lämnade sitt nuvarande liv bakom sig och klev in i den välbeställda, välutbildade medelklassen? Vem skulle då köra buss, ta hand om barn och åldringar, stå i kyldisken och lägga asfalt? Vem skulle rut-städa hemma hos Susanna Birgersson?
Det är inte meningen att alla ska göra en klassresa, för då skulle kapitalismen inte längre fungera. Några – hälften! – måste stanna kvar och städa, lyfta, tvätta, mata, köra, plocka, borra, svetsa, stapla, servera, montera.
Kanske är det inte heller det Birgersson menar. Hon menar nog bara att alla ska ha ett jobb som de kan klara sig på. Större förväntningar på livet, större krav än så ska ”utanförskapet” inte ställa på samhället.
Om alla verkligen gjorde en klassresa, inte bara en och en utan att alla samfällt och på och samma gång reste sig för ett bättre liv, skulle ordet resa inte räcka till – då måste vi prata om en revolution. Det är nog inte det målet Birgersson drömmer om, när hon skriver att förorten behöver förebilder som visar att ”klassresans fordon ingalunda är avställda”.
