Göran Hägglund – en psykologisk gåta
Åsa Linderborg: Han är ett ideologiskt mysterium som gäckat mig i åratal
Göran Hägglund tillhör de där politikerna som gjort en katastrofal klassresa. Han är brukspojken från Degerfors som blev partiledare och socialminister med ansvar för en politik som svikit ”bruksfolket”. Han har försämrat socialförsäkringssystemen när arbetslösheten och sjuktalen varit skyhöga. Han har privatiserat vårdsektorn med klassegregering som konsekvens.
Samtidigt älskar han att prata klass, med erfarenheter som är nog så genuina och iakttagelser som är sylvassa.
Så blir Hägglund en psykologisk gåta och ett ideologiskt mysterium som gäckat mig i åratal.
Det är kanske också ett oförlöst klassperspektiv som varit resonansbotten när han stormat mot kultureliten i allmänhet och kulturmarxisterna på Aftonbladet i synnerhet.
Begreppet ”verklighetens folk”, som SD redan hade i sin fatabur, ställde han mot den klassorienterade kulturjournalistiken på Aftonbladet som ifrågasatte den politik som slog just mot de människor som Hägglund påstod sig företräda. Han var under en period närmast fixerad vid våra kultursidor, som han menar är för normkritiska och radikala, svåra och konstiga i största allmänhet. (Samtidigt uppmanade han folk att ägna sin fritid åt Vergilius, oklart varför, som knappt ens latinarna längre läser.)
Kristdemokraterna och SD har gjort partipolitik av att veva mot PK-eliten, på samma sätt som högerpopulister och konservativa rörelser vevar i hela Europa. På den punkten har han inte gjort det lätt för sig, vilket blev tydligt under OS i Sotji, när han fördömde Putins homofobi samtidigt som han tyckte att PK-eliten i Sverige är för högljudd.
Trots allt detta kommer jag sakna Hägglund. Han är en genuint sympatisk människa som nu lämnar ett parti där man redan börjat damma av den mörkblå fanborgen och svenska standaren.
Man kan fundera över varför Hägglund gjort stora utspel i integrationspolitiken långt innan rikstinget, om han inte velat fortsätta som partiledare. Hans uppsyn har i de sammanhangen varit lika ynklig som Jan Björklunds, vilken är nästa man till rakning. De vet båda att den inhumana linjen med hårdare tag strider mot kristna respektive liberala värderingar, men ändå står de där och lapar efter beröm för sin förmenta oförvägenhet.
Det här är en ödesfråga för den svenska borgerligheten: Ska man vara humanist eller högerpopulist?
Den som vill veta vad som händer i ett parti måste studera ungdomsförbunden, och det gäller särskilt Kristdemokraterna. I KDU har man länge försökt dra moderpartiet högerut. I flyktings- och integrationspolitiken så pass, att Sverigedemokraternas ungdomsförbund har föreslagit ett samarbete.
I dag är KDU så starkt att ingen kan ta över utan deras handpåläggning. Hägglunds lite mer frisinnade och socialliberala approach kommer man att lägga till handlingarna, trots att inget tyder på att Sverige är redo för teaparty.
