Hämnd & hemligheter
Petter Lindgren hittar en hyllning till kiosken bland årets bästa romaner för unga
Människorna tyr sig till den, den där lilla kuben av ljus och näring vid insjöns strand. De ” pekar på cigaretthyllan, plockar en kvällstidning ur stället. Lägger pengarna på disken. Försvinner.”
Cannie Möllers Gömmarna skulle kunna läsas som ett ode till kiosken. För det är runt den personerna i romanen kretsar, den mobbade Joel som dragit till skogs för att livnära sig på jakt, fiske och småstölder, hans förtvivlade föräldrar, klasskamraterna, polisen. Genom strövområdet rör sig också Jessi som rymt från ett behandlingshem, och Derek på flykt undan ett utvisningsbeslut. Den här komprimerade och filmiska berättelsen om livets nödtorft – någonting att äta, någonting att ty sig till – hade blivit svåruthärdlig om inte kioskägaren Tilda Andersson hade funnits där som en sorts nåd i berättelsens mitt, erbjudande sådant som ett myggstift, utan extra kostnad. Man minns henne, och man minns de ödsliga, övergivna figurerna omkring henne.
I Malin Isakssons Rör vid mig! verkar kiosken ha brunnit upp, eller om den kanske håller stängt på grund av vandalism. I stället är det tjejgänget, med huvudpersonen Ann, promiskuösa Jane, hårdfestande Liljan, karatesparkande Matti med flera, som utgör alltings mått, och sedvanlig familjepsykologi ser vi inte röken av. Skildringen blir inte mindre trovärdig för det, tvärtom öppnar sig berättelsen mot en kuslig sorts logik vi känner igen från Isakssons förra och likaledes våldsamma bok Brännhett. Medan höstmörkret sänker sig över Stockholmsförorten blir tjejernas gemenskap allt mera destruktiv, och mot slutet utgör de ett regelrätt hämndkommando. Inte ens när en kille på oklara grunder sparkas ner och förnedras lyfter Isaksson blicken för att förklara. Och om hon moraliserar är det snarast över vuxenvärlden, som här framstår som lika avlägsen som de där ljusen i Tranströmers dikt, ”en svärm kall och ringa vid synranden”. Årets mest övertygande bok, tätt följd av Möllers.
Mats Berggrens gäng i Södertälje, i Sista berättelsen om oss, befinner sig mil från Isakssons slagsmålsklubb. Inte bara geografiskt eller för att huvudpersonerna är fältbiologer, utan också för att de är så verserade. ”Jag är starkare i tvivlet än i tron”, menar man i bastun över ett sexpack öl. Sådant skämmer dock inte en idéroman som den här, med ett skuldtema att gräva ner sig i tillsammans med huvudpersonen Mattias som svikit sin bästa vän, liksom en politisk diskussion med förebild i Dostojeviskijs Onda Andar. Är idealismen bara ett uttryck för personlighetsstörning?
Skulden hänger blytung också över Jesper i Annika Thors Vad skulle du ha valt? Barndomskamraten Abbe, som tycks lida av en lätt autism, faller in i ett destruktivt mönster (bland annat är han med om att förstöra en kiosk!) när Jesper blir ihop med klasskompisen Annie. Thor har skrivit mer angelägna böcker, men hennes skildring av den spirande förälskelsen mellan Jesper och Annie är ändå så bra att det börjar sticka i kinderna åtminstone på mig.
Mats Wahl öser ur ymnighetshornet i När det kommer en älskare, med en dagermansk orm ringlande över omslaget och genom handlingen, som en vink om att här finns mörka hemligheter att avtäcka. 14-årige Tom har bytt skola och flyttat till ett nytt hus, och en granne – en cittraspelande pensionerad tysk stridsflygare (!) – visar sig veta mer om Toms familj än Tom själv. Mamman, ensamstående och med smak för hårdföra män, håller kräftkalas för polisen Dick som emellertid sneglar lystet på Toms halvsyster Annie. Mycket att hålla ordning på för huvudperson och läsare, men berättat med driv och trivsam detaljrikedom, här är flugorna ”buteljgröna” och grindarna av ”svartlackerat vridet smidesjärn”. Att tysken håller sig med salongsgevär gör inte saken sämre.
Niklas Krog får till en utmärkt sportroman med Ingen rädsla, innehållande ohyggligt spännande basketsekvenser. Här klipps det mitt i straffkasten, och slutsekunderna sväller som zeppelinare, fyllda av ångest och bisarra regelfinesser. Inte visste jag att korgboll var så komplicerat och intressant. Antydningsvis får vi veta att huvudpersonen Mattias, ”Turk” kallad, har ett liv vid sidan av planen. Energin från matcherna bär dock läsaren över dessa småtrista lakuner.
Tomas Råstedt, det låter som någon av Ulf Lundells karaktärer, men är huvudpersonen i Hans Carstensens udda Poker Mongo. Jagad av bland annat ett åtal för olaga hot flyr Tomas in i pokerns värld, vägledd av Dick Robertsson, spelguru i en av kvällstidningarna: ”Alltså: När du sitter där i skiten – lägg dig. Det dyker snart upp nya kort”, skriver Robertsson, och för Thomas blir visdomen giltig även i det världsliga livet. Robertsson dyker sedan upp i handlingen, en slem typ, visar det sig, och tillsammans gör de Casino Cosmopol i Sundsvall. Bitvis strålande rolig läsning, och att förlagan Räddaren i nöden rätt ofta lyser igenom går att leva med.
Jag är svag för Monica Zaks dokumentärroman Björn Lindansare, vilket nog inte bara beror på att jag liksom huvudpersonen härstammar från örebrotrakten. Berättelsen om hur unge Björn-Åke Fredriksson, son till svårt alkoholiserade föräldrar, på 50-talet ger sig fan på att bli berömd lindansare och mot alla odds blir det, är skitgripande, för att låna ett uttryck av SVT:s sitcombibliotekarie Sally. Den fina tidsfärgen gör sitt till, här talar Sten Bergman om paradisfåglar i radio, på gatorna rullar Chryslar och De Sotos. Och Maria Lang, deckarförfattarinnan Dagmar Lange, kommer på middag. Dock årets fulaste omslag!
”Folk grät och snyftade. Men inte jag. Jag räknade. 85 bänkar, 156 människor, 174 ljus och 42 buketter. När jag kom till kistan började jag om igen.” Ingrid Olsson sticker ut formmässigt med Ett litet hål i mörkret, en roman om sorg på avskalad kortprosa. Fotografämnet Calle har mist sin far, och snart försvinner också farmor. Ledsamt, men med hjälp av kameran hålls tillvaron under kontroll (eller på avstånd). Men livet finns därute, och får sin bild i den nyinflyttade granntjejen, insvept i kärlekens röda yllehalsduk. Utmärkt, och skönt med lite luft i en genre dominerad av överlastade prosalångtradare.
En smula eljest (men goda) är också Martin Widmarks Kabinettets hemlighet och Mårten Sandéns Den femte systern, vilka bägge skulle kunna beskrivas som ett slags lättfantasy. De är ockulta som sjutton men tar avstamp i vardagen, även om nu Widmarks bok råkar utspela sig i Linköping på 1700-talet. Tryckarlärlingen Io får i uppdrag av autentiska domprosten Samuel Älf (1727–1799) att teckna av kyrkans kuriosakabinett, och ett av föremålen teleporterar honom till antikens Rom med flera spännande platser. Ios tidsturism leder också raka spåret in i honom själv, och ut ur äventyret störtar han som en vuxen man. En utvecklingsroman alltså, skickligt ihopplockad.
Sandén chocköppnar genom att låta en yxbeväpnad lönnmördarvätte vid namn Fänkål attackera en gravid kvinna. Polisens ”byrå för särskilda efterforskningar”, erinrande om Arkiv X, tar sig an fallet som visar sig värre än Rosemarys baby. Om inte synska Jannike, 16, gör vad som krävs kommer hennes arbetskamrat Elisabeth att bli mamma till Belsebub! Man har hört, sett, läst liknande berättelser förr, men sällan har de framförts på svenska.
