Från barnarov till sagobröllop
Natalia Kazmierska om 600 år av kunglig äktenskapsmatchning
Det är säkert äkta kärlek när prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig till tonerna av Aviciis arenahouse i dag. Men låt oss få slippa nojsandet. Jag syftar på gullandet, mysandet och de übersliskiga ömhetsbevis som våra kungligheter numera levererar via Youtubekanaler och hovsamma intervjuer i TV4.
Precis som sina systrar har Carl Philip inför bröllopet offentligt bekänt sin tillgivenhet för den blivande prinsessan, tindrat med cockerspanielögon, pratat om Sofias fantastiska personlighet som fått honom att känna ”kärlekens magi” som aldrig förr.
Att fläka ut sina privata känslor för Tilde de Paula kan verka sött. Men outtalat finns ju kravet på att det är exakt så här ett kungligt förhållande ska presenteras i dag.
Som en kärlekssaga.
”Ett sagobröllop” mässar SVT inför lördagssändningen. Sofias hembygd har hela veckan firat kärleksfesten Älska Älvdalen med drop-in-vigslar och bilbingo. Medan det leende, perfekta paret visas upp i en gyllene soffa för oss undersåtar.
I forskarantologin Politik och passion berättar historiedoktoranden Avigail Rotbain fascinerande om den första riktiga romansen i den svenska monarkin.
När Oscar I och Josefina gängade sig 1823 framställdes det banbrytande som true love. Till skillnad från tidigare, osexiga resonemangsäktenskap, där importerade pfalzgrevar mest skulle säkra tronföljden och nationens fortlevnad.
Kung Oscars otrohetsaffärer och dubbelliv med en ung skådis hindrade inte dåtidens hovreportrar från att utnämna Josefina till kärlekens drottning. Man beskrev till och med hur den förbannade marmorn på slottet blev rörd av vigselakten.
Syftet var att lansera ett nytt, borgerligt familjeideal. Även kungahuset skulle förborgerligas, bli en kärnfamilj, hårt sammanbunden av äkta känslor och ett gemensamt intresse för skidåkning.
Både friluftandet och det lyckliga familjebildandet lever kvar.
När Victoria och Daniel brister ut i ”det pirrade i hela kroppen” i Susanna Popovas officiella bröllopsbok manifesterar de också sin upphöjdhet. Självklart säger det klick på klassiskt romcom-vis när Bernadotter träffar den rätta. Uttråkad som jag blir av tillrättalagda kärleksförklaringar är det de olyckliga paren i Politik och passion som intresserar mest. Inte för att vara missunnsam, men relationsproblemen gör kungligheterna mer mänskliga än deras tihi-klipp.
Forskarna radar här upp sex hundra år av dåliga matchningar i den högättade dejtingdjungeln. Deppigt är att läsa om alla vidriga barnäktenskap: norska prinsessan Ingeborg var till exempel ett år gammal när hon lovades bort till svenske hertigen Erik Magnusson. Hon hade fyllt 11 när hon skred upp för altargången 1312, han 30.
Förutom tvångsäktenskap, kusingemål och komplicerade äktenskapsförhandlingar på latin, förutsattes dessutom att man skulle ha virilt sex men en vitt främmande människa från nån Habsburgdynasti.
Som tur var förekom skilsmässor. Kristina Widestedt skriver i kapitlet om svenske prins Wilhelm och ryska storfurstinnan Maria Pavlovna om mediernas roll i deras uppbrott 1913. Redan då spreds rysskräck i svenska pressen. ”Ryskan” blev aldrig accepterad, trots att hon åkte sparkstötting och klädde sig i Vingåkersdräkt. Rykten om att hon var rysk spion blandades med satirteckningar om partysessan som levde lösaktigt.
Till slut drog den förmodligen coolaste prinsessan vi haft (hon gjorde den träffsäkra iakttagelsen att svenska folket behandlade sina kungliga som stora, bortskämda barn) och blev senare sömmerska åt bland andra Chanel i Paris.
Intressant är att medierna sällan frossade i såna äktenskapstrubbel.
Sprickor i kungliga relationer kunde nämligen innebära oro och ilska långt utanför slottsmurarna. I värsta fall splittringar i riket. Huvudsaken var alltså att fasaden höll ihop. I extremfall fick inte ens döden skilja dem åt, som när goth-drottningen Maria Eleonora fortsatte att leva med det balsamerade liket av sin make Gustav II Adolf.
Samtidens kungliga bröllop är tack och lov befriade från värsta absurditeterna (även om jag personligen gärna skulle återuppliva fackeldansen, traditionen då regeringen uppträdde med facklor inför brudparet).
Madeleine behöver inte tilltala sin make ”mäktig, högvälboren herre och furste, vår allrakäraste nådig herre och husbonde Chris”.
Victoria behövde inte gifta sig med en tysk aristokrat för att säkra EU-samarbetet, utan kunde bli ihop med en vanlig snubbe i keps. Om man nu, som Mattias Frihammar påpekar i den här antologin, ens kan kalla prins Daniels trygga medelklassbakgrund som representativ för ”folket”.
Framför allt är det väl ingen som tvivlar på att kungabarnen följt sina hjärtan. Deras respektive val av gymägare, riskkapitalist och före detta dokusåpastjärna är deras egna.
Politik och passion påminner dock om att varje kungligt bröllop ska fylla en större funktion – ena nationen kring ceremoniellt krimskrams. För kärlekens skull ska vi acceptera samhällets ojämlikheter. Att Carl Philip säger ja till yogainstruktören Sofia idag är vackert, men inte opolitiskt.
