”Malmö går åt helvete”
Kenan Habul om en stad med alltför många sorgevakor omgärdade av dåliga rykten
Från taxin på väg till polisens presskonferens om trippelmordet ser jag en kille som ligger på Bergsgatan. Han ser ut att ha överdoserat. Hans ansikte är kritvitt, blicken tom, han har fötterna ute på gatan, överkroppen på trottoaren.
Han försöker sätta sig men faller bakåt.
– Det går åt helvete med Malmö, säger taxichauffören medan jag ringer 112.
– Jag har gråtit tidigare i dag, säger han också.
– Jag känner mannen vars två söner dödades i går. Jag har försökt ringa honom men han svarar inte.
I polishuset står kamerorna på rad. Frågorna haglar. De konkreta svaren är få. Tre döda, tre skadade i en, vad det verkar, drive by-skjutning. Ingen kan påminna sig om att någonting liknande inträffat tidigare i Sverige. En dansk journalist frågar:
– Är alla gängmedlemmarna invandrare?
”Älskad” står det på ett av gravljusen utanför entrén på Drottninggatan 6. Byggnadsställningar skymmer huset. Damm virvlar i luften och lägger sig på den unga kvinnans svarta slöja. Hon har svarta sneakers, tajta blå jeans och en huvtröja ovanpå slöjan. En cool hijabi som pratar släpig malmöitiska.
En sån person som gör att jag älskar den här stan. Hon kände en av killarna som mördades. De växte upp på samma gård. Hängde med varandra sen de var små.
– Jag tänker på deras mammor, säger hon.
Man ser siluetter genom fönstret. Ut och in går människor.
Några stannar till på gräsplätten utanför, röker en cigarett, vankar av och an samtidigt som de pratar i telefon, sen går de in igen.
Det är för många sorgevakor här i områden som omgärdas av motorvägar och dåliga rykten.
Jag försöker komma ihåg hur många brödrapar som har mördats i Malmö de senaste åren. Tre, kommer jag fram till.
