Kittybok för vuxna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-09-03
Viola Bao saknar äkta spänning i nya delen av Jan Guillous epos om 1900-talet
De senaste åren har en rad romaner utkommit som skildrar Sverige under krigstiden och på olika sätt sätter luppen på de mindre smickrande delarna av vår nutidshistoria. I flera böcker ur årets utgivning avtäcks den förmenta neutralitetspolitiken under världskrigen, som i Hotell Angleterre av Marie Bennett och Järnskallen av Nils Håkanson.
Sveriges bruna historia gestaltas i böcker som De användbara av Mattias Hagberg, om nazistiska läkare i 40-talets Norrland, och i De våra. En kriminalistisk roman av Lars Andersson, om en mordutredning i andra världskrigets slutskede. Det är intrigburna romaner som inte sällan använder spännings- eller skräckgenrens medel för sina samhällsspeglande anspråk.
Till denna skara kan man också foga Jan Guillous senaste roman, Blå stjärnan. Det är den femte delen i Guillous litterära mastodontprojekt Det stora århundradet, en romansvit om det våldsamma 1900-talet.
Det handlar återigen om familjen Lauritzen, som vi fått följa sedan den första delen i serien, Brobryggarna från 2011, som gestaltade tre norska fiskarsöners liv i början av århundradet. Denna gång utspelar sig berättelsen under andra världskriget, och i centrum står familjens äldsta dotter, Johanne Lauritzen, som arbetat för den norska motståndsrörelsen och nu är agent åt den brittiska spionorganisationen SOE.
Romanen inleds dramatiskt med att Johanne skadas allvarligt under en explosion vid ett misslyckat sabotageförsök mot ett tyskt ammunitionståg på genomfart i Sverige. Illa tilltygad vaknar hon på familjens sommarställe i Sandhamn, där hon tvingas tillbringa några veckor för att läka.
Familjen Lauritzen är en ideologiskt brokig skara; Johannes bror är en SS-major i Norge och systern har en hög position i den svenska underrättelsetjänsten. De är således alla i officiell konflikt med varandra – ett arrangemang som känns något sökt. Systrarnas varma barndomsband förblir dock intakt, och deras vänskap blir så småningom en avgörande länk i de brittisk-svenska underrättelseförbindelserna.
Vi får följa Johannes dubbelliv mellan rollen som den beskedliga, väluppfostrade flickan i hemmet – där såklart bara männen får dryfta politik – och hennes arbete som underjordisk spion, där varje nytt uppdrag medför allt större utmaningar och risker. Med en satirisk och stundtals humoristisk udd tecknas de uppblåsta män som omger Johanne, såväl motståndshjältar som Gestapo-poliser, som alla tycks chanslösa inför hennes intelligens och skönhet, men ändå självupptagna nog för att förminska och objektifiera, något de inte sällan får betala för i slutändan.
Det är onekligen en fascinerande och skrämmande tid i Sveriges historia som skildras och Guillou har gjort sin research. Men för att vara en spänningsroman blir Blå stjärnan tyvärr aldrig riktigt spännande. Alltför invecklade intriger tynger handlingen och romangestalterna förblir pappersfigurer. Med ytliga floskler gestaltas deras känsloliv; om de blir ledsna ”brast [de] ut i gråt, ohejdbar gråt”, om de blir förskräckta för de serietidningsmässigt handen till munnen, ”som för att kväva ett skrik”.
Jag tänker under läsningen att Blå stjärnan känns lite som en Kitty-bok för vuxna. För likt ungdomsbokshjältinnan Kitty Drew är Johanne intelligent, godhjärtad, extremt attraktiv, otroligt rik – och med ett pikant rött svall – men något djupare intryck gör hon inte.
Viola Bao
Jan Guillou är krönikör i Aftonbladet. Därför recenseras boken av Viola Bao, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.
