Vardagen blir litteratur - då tar det hus i helvete
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-09-28
Känsligt när romanen handlar om det egna arslet och inte andras
Jag läser i Vi läser att Karl Ove Knausgård känner sig påpassad när han är i Norge. Han kan inte gå in på en bensinmack utan att folk registrerar och kommenterar.
Han säger att han har fått betala ett högt pris för Min kamp, men att det var det värt. De enda han känner skuld inför, är barnen, som inte kunnat skydda sig när de gestaltats i sexbandsverket. Sina egna barn, alltså. Inte andras, som han också skriver om.
”För mig är det lite sjukt att skriva om barn på det där sättet”, säger Linda Backlund till tidningen Vi. Hennes dotter går på samma dagis som Knausgårds. En fyraåring som i romanen beskrivs som manipulativ och dominant. Knausgård tycker inte om den här ungen. (Linda skulle han kunna känna attraktion för, om hon inte hade varit så ”ointressant”.)
Vid ett tillfälle skäller han ut flickan på en lekpark. Därmed, inser han, passerade han en gräns för vad man får göra. Sen går han hem och skriver ner alltihop. Men hur stor våldshandling är det inte att skriva om ett barn?
Självbiografin är som genre aggressiv, annars blir den ointressant. Det går inte att skriva om sitt liv utan att skriva om människor man känner. Men ska en författare verkligen inte visa någon hänsyn eller integritet? Är det rätt att skada andra människor, bara för att man vill skriva allt? Behöver läsaren verkligen veta allt?
För några år sedan skrev jag en bok om min pappa. Han är död, så han kan aldrig ha ont av vad jag skriver, tänkte jag. Men hur gör jag med mamma som jag älskar i all sin mänsklighet? Och pappas syskon?
Knausgårds farbror försökte stoppa första delen av Min kamp. Min familj kände inte ens till boken innan den var recenserad, en feghet från min sida som trotsar alla normala begrepp. En av mina farbröder ringde mitt förlag i ren förtvivlan, för att skydda min pappa och säkert också sig själv. En annan fick hela sitt liv förmörkat.
Var det värt det? Mitt svar är lika hänsynslöst som Knausgårds: Ja, det var värt det. För mig i alla fall – eftersom jag fick bekräftelse från en halv miljon läsare.
I senaste Filter berättas hur Knausgård mottogs av entusiastiska elever på skrivarskolan Biskops-Arnö. Alla var överens: Så där får man skriva! Lars Noréns dagbok: Jättebra! Maja Lundgren: Heja heja!
Ända tills Lidija Praizovic som elevarbete började skriva om skolan och alla som gick där. På samma sätt som Knausgård gjorde litteratur av sin vardag, gjorde hon det av sin. Hon, dotter till en städerska, beskrev en prestigeutbildning där de flesta eleverna hade en privilegierad bakgrund de aldrig reflekterade över.
Då tog det hus i helvete.
Lidija Praizovic mobbades ut från skolan och hoppas nu få ihop en roman. Den vill nog många av oss läsa. Eller som hon själv säger: ”Så länge det inte drabbar det egna arslet så sympatiserar folk med vad jag gör.”
Fotnot: Lidija Praizovics text publiceras
i första numret av Const Literary (P)review.
