... men här lever nutidshistorien
Svensken Carl Hammerberg blev som artonåring vittne till lynchningen av tre svarta män som häktats som misstänkta för våldtäkt. Mobben bröt sig in i polishuset, förde bort de tre männen och hängde dem i en vägkorsning. Detta skedde 1920, i Duluth, Minnesota.
Var Hammarberg blott ett vittne? Själv menar han att han bara såg på, men de facto fanns han på plats både i polishuset och vid avrättningen, som en i folkmassan.
Vi kan själva lyssna till Hammerbergs berättelse, i en bandinspelning som ingår i Forum för levande historias utställning Spelar roll, om just åskådarens roll vid olika sorts övergrepp.
Utställningens exempel är många och otäcka, men rymmer också ljuspunkter i form av människor som faktiskt sa ifrån. Som Eleonore Gusenbauer, en bondkvinna bosatt i närheten av koncentrationslägret Mathausen-Gusen i Österrike under andra världskriget. Lägret var placerat mitt bland den vanliga bebyggelsen och det var omöjligt för de omkringboende att inte se vad som försiggick därinne.
”Jag ber om att sådana omänskliga handlingar upphör, eller att de åtminstone görs utom synhåll”, skriver Gusenbauer i ett brev till den lokala polisen, ett brev som visas på utställningen.
Formuleringen låter kanske känslokall, men Gusenbauer var trots allt en av de få som vågade höja rösten mot SS, och hon tog en stor risk.
Ingenting är solklart, gränsen mellan förövare och åskådare flyter, och det är också styrkan med den här utställningen om människans kusliga talang för medlöperi och passivitet. Att även samtida européer kan förvandlas till likgiltiga åskådare av etniska rensningar och folkmord, lärde oss kriget i forna Jugoslavien. Det är en livsviktig insikt som Forum för levande historia lyckas hålla just levande.
