Vietnams långa krig
Torsten Kälvemarkom kampen som vände en världsordning
Att Stalingrad var en av 1900-talets avgörande militära händelser vet de flesta, men hur många kan säga något om Dien Bien Phu?
Ändå måste slaget om detta franska fäste i Indokina ses som en vändpunkt i seklets historia, ett viktigt led i avkolonialiseringen och ett steg mot en förändrad världsordning.
Det var i maj 1954 som Viet Minh-koalitionen och dess styrkor besegrade fransmännen efter månader av strider som
i sin dramaturgi påminde om det första världskriget: Granatregn över skyttegravar, värn som förvandlats till vattenfyllda diken, matbrist och sjukvårdskollaps.
På de första 500 sidorna i sin bok skildrar Fredrik Logevall Frankrikes långa krig i Indokina och han sammanfattar den historiska innebörden av slaget om Dien Bien Phu. Vietnameserna hade vunnit och deras befälhavare, general Giap
hade åstadkommit det hittills omöjliga. Han hade slagit Västerlandet på dess egen planhalva. För första gången i de koloniala krigens historia hade asiatiska trupper besegrat en europeisk armé i ett ställningskrig.
Då hade striderna under nästan ett decennium kostat Frankrike 110 000 döda soldater: fransmän, afrikaner och främlingslegionärer. Det blev början till slutet för Frankrike som kolonialmakt. Men det blev också en början på USA:s ökande engagemang i Indokina, något som skulle bli ett nationellt trauma för jordens starkaste militärmakt och som också skulle innebära början på den process där Amerika efter andra världskrigets enorma good will långsamt förlorade sitt moraliska ledarskap.
Fredrik Logevall har svensk bakgrund. Hans familj emigrerade till Kanada när han var rätt ung och han har haft hela sin vetenskapliga karriär vid kanadensiska och amerikanska universitet. Hans syfte är att skildra bakgrunden till ett krig som han redan tidigare skrivit om. Hur kunde USA hamna i en blodig konflikt i tredje världen trots att president Roosevelt redan i början av 40-talet förklarat att USA var trött på att dras in militärt i européernas koloniala äventyr?
Logevalls poäng är att 60-och 70-talets Vietnamkrig bara blir begripligt om man söker bakgrunden i den franska kampen för fortsatt herravälde över den koloni som japanerna under världskrigets år hade berövat dem. Han visar i sin Pulitzer-belönade bok hur en intrikat väv av tillfälligheter, personligheter, fördomar och missförstånd så småningom utmynnade i den största politiska katastrofen i USA:s historia.
Det är en bok med ett brett perspektiv och med insikter från nyöppnade arkiv. Hans berättelse börjar i Versailles 1919 där den franskt bildade Ho Chi Minh förgäves försökte få president Wilsons uppmärksamhet på Vietnams krav på frihet och självständighet. Ho Chi Minh beundrade den amerikanska konstitutionen och trodde att Wilsons krav på en demokratisk världsordning skulle gälla också de koloniserade folken. Men ingen ville lyssna på honom och han kom med åren långsamt men säkert att radikaliseras till den kommunistiske ledare som politiskt ledde Viet Minh i kampen mot fransmännen under 50-talets första år.
Kraften i det vietnamesiska motståndet gjorde att Frankrikes ansträngda styrkor behövde hjälp utifrån. Logevall berättar utförligt om den franske generalen Elys besök i Washington i mars 1954 med syfte att få amerikanskt understöd. President Eisenhower och utrikesminister Dulles var inte ovilliga eftersom de såg hotet om en kommunistisk expansion
i Sydostasien, men det fanns tveksamhet både inom kongressen och bland tilltänkta allierade, främst Storbritannien. Psykologiskt var ändå den amerikanska ledningen från och med nu engagerad i Vietnams öde i kraft av det kalla krigets logik
Oenigheten bland de västliga aktörerna gjorde att Dien Bien Phus försvar ändå lämnades enbart åt fransmännen och fästningen hade nyss fallit när stormakterna, inklusive Kina och Sovjetunionen, samlades till en konferens i Genève. Det förvirrade mötet slutade med en kompromiss där Vietnam delades i en nordlig och en sydlig stat med sikte på fria val och nationell enighet inom ett par år.
Medan Nordvietnamn utvecklades till en kommunistisk diktatur kom Sydvietnam under ett korrupt ledarskap med Ngo Dinh Diem som stark man. Washington förhöll sig inledningsvis avvaktande, men med antikommunismen som sin främsta ledstjärna ökade man nu gradvis stödet till Diem, som fick ett slags hjältestatus. Rädslan för Kinas och Sovjets inflytande i Asien kom att överskugga alla andra hänsyn.
Läget i Saigon i mitten på 50-talet speglas på ett mästerligt sätt av Graham Greene i romanen Den stillsamme amerikanen och Logevall ger oss en fin bild av dess historiska bakgrund. När den boken skrevs hade det amerikanska engagemanget i form av ”rådgivare” till Sydvietnam bara börjat. I slutet av 1965 fanns så 180 000 amerikanska soldater på plats och fler var på väg, understödda av ett flygvapen vars härjningar ingen sett maken till sedan andra världskriget.
Hela Logevalls bok handlar om hur ett franskt kolonialkrig kom att bli ett amerikanskt. Han slutar med att citera den fransk-amerikanske publicisten Bernard Fall som inbäddad med en amerikansk bataljon dog 1967: Amerikanerna drömde andra drömmar än fransmännen med de vandrade i deras fotspår.
Som vi nu alla vet kom det att bli en ödesdiger vandring.
Sakprosa
» Embers of War:
The fall of an empire and the making of Americas Vietnam
Fredrik Logevall
Random House
