Gullspira och vårt samvete
Stadsteatern Skärholmens Barnen från Frostmofjället börjar liksom Laura Fitinghoffs roman från 1907 i ett rejält motlut. Tungt pulsande sätter sig föreställningen i rörelse, och först efter paus faller allt på plats.
Mats Kjelbyes och Carolina Frändes ordlekande och musikaliska dramatisering blommar ut och fyller berättelsen om de fem föräldralösa syskonen på flykt med energi och aktualitet. Fattigvården jagar förbi i höga hotfulla hattar, alltmedan den borttappade yngstingen Brita-Kajsa (Bahareh Razekh Ahmadi) åker kana i den träkonstruktion som utgör scenens huvudsakliga dekor. En tingest påminnande om en backhoppningsbacke, men fungerande både som huslänga och fjällsluttning.
Vid barnens avsked från Månke (Sebastian Sporsén) och geten Gullspira, bland rosorna och ogräsen i godhjärtade Elins trädgård, lyser föreställningen av lika delar sorg och lättnad. Det är en vacker och glasklar passage, men får mig också att önska att ensemblen i större utsträckning arbetat med en liknande enkelhet i uttrycket. Det dras i lite för många trådar, och exempelvis ges för stort utrymme åt Fitinghoffs engagemang i nykterhetsfrågan. Sverige var ju förvisso hiskligt nersupet när förlagan kom till, men när Ladd-Pelle (Lotta Östlin Stenshäll) viftar med kvartingen tror jag mest att det framstår som obegriplig buskis för dagens barn.
Att göra Gullspira till föreställningens berättare är dock ett genidrag, och tillför behövlig humor till en historia som annars lätt förlorar sig i sentimentalitet, som i Rolf Husbergs svårförglömliga filmatisering från 1945. Robert Fux trampar lite nervöst i spiltan inledningsvis, men tar sig sedan storartat som vampig och självmedveten getdiva. Det är också Gullspira som får sista ordet i denna engagerande men något ojämna föreställning, med en erinran om alla de oräkneliga Frostmofjällsbarn som ännu befinner sig på flykt därute i decembermörkret. Hur bemöter vi dem? Är vi beredda att ge dem ett hem?
