Drastiskt tilltal som ömmar unga
Ellen Karlssons bok en favorit
Ellen Karlssons debut har haft lite svårt att sticka ut vid sidan av de övriga nominerade titlarna, som Sara Kaderfors bloggsnajdiga Lex bok eller Anna Höglunds dystra Om detta talar man endast med kaniner.
Ändå har Snöret, fågeln och jag (Hippo) blivit min favorit, inte minst tack vare sitt på samma gång anspråkslösa och drastiska tilltal, i en ton som får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker om Lilla Sparvel.
Karlsson får också med så mycket i sin vänskapsskildring för lågstadiebarn. Nässelrammel, döden, salamandrar, ensamhet och osämja. Där finns till och med en liten befjädrad och bortskämd demon som bara sitter där på en pinne i lilla Selmas hjärta och säger hon är för tråkig vara kompis med.
Men så dyker då Snöret upp, en lite udda tjej i grannskapet som får demonpippin att flyga sin kos, så att Selma kan gå i skolan ut en aning mildare stämd och med lite mera skinn på näsan.
Eller som hon konstaterar, travesterande både Johan Olof Wallin och sin mormor: ”Så går en sommar från vårt liv och kommer aldrig åter.”
