Kerstin Ekmans romaner hänför
Jenny Tunedal imponeras av Kerstin Ekmans komplexa romanbyggande
På den första sidan i första delen av Kerstin Ekmans romantetralogi ”Vallmstasviten” står det om Sara Sabina Lans att hon var ”grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren” och dessutom ”seg som gräset, ettrig som nässlan”. Liknelserna fäster henne vid jorden; hon är som de som jagas, det som mejas. Sara Sabina är den första och ”lägsta” av kvinnorna – mormor, urmor, den orörliga roten till ett träd med många systergrenar som sedan ska växa ut genom de fyra böckerna och föra läsaren genom ett sekel, från 1870-tal till sjuttiotalet. Från miserabelt soldattorp i Sörmlandsskogen till småskalig folkhemsurbanitet i järnvägssamhället. Och slutligen från realistisk kollektivroman till symbolmättad introspektion.
När alltsammans fullbordas är det liksom genom att bryta ut eller spåra ur: den sista delen, En stad av ljus, berättas av ett krisande romansubjekt, instängt i sitt barndomshem i väntan på en borttappad dotter. Anne-Marie liknar varken djur eller växt, utan snarare drömmarna och molnen – hon är halvgenomskinlig, ohållbar, skadad på andra sätt än de kvinnor som kom före henne. I alla sina rörelser riktad bakåt, neråt, inåt.
I de fyra romanerna Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus, som i sommar kommit i nyutgåva, utför Ekman en sorts grundforskning i litterär form. Berättelserna om hur en järnvägsknut – som geografiskt och historiskt liknar Katrineholm – tar form synliggör framför allt det som pågår i den traditionella, patriarkala historieskrivningens periferi: sömmerskans nålstungna fingertoppar, bagerskans hettande händer i nattmörkret, tvätterskans iskalla om morgonen vid sjön; släpandet på barn, matvaror, tyngder, tyger, kroppar som slitits sönder av förlossningar och arbete. Ett annat slags kamp för att ta sig fram och ut och upp: ”– Det finns ett annat liv, sa hon”.
När det allt som oftast ropas efter de stora berättelserna och det goda berättandet brukar Kerstin Ekman nämnas. Och Ekman är sannerligen en mycket god berättare. Att läsa sviten om ”Kvinnorna och staden” är att påminnas om att hon ingalunda är det i kraft av någon sorts motståndslöst flödande romanprosa. Här pågår ett komplext arbete med romanen som litterär form och möjlighet. Handlingen – handlingarnas – röda trådar flätas samman och dras isär, texten framträder både som dikt, dröm, historisk krönika, saga, brev, pamflett, parodi, med mera. Berättarperspektiven växlar, kronologin kan brytas. Innanför den stora, trygga ramen, som berättelsen om stadens början är, utmanas läsaren gång på gång, manas till vakenhet, vaksamhet. Men också, på ett ibland nästan övertydligt sätt, till lojalitet med de svaga och mot de starka. Ekman tecknar njutningsfullt vassa nidbilder av stadens ”starka” män och empatiska, vackra porträtt av de arbetande kvinnorna, deras trasiga kroppar och bultande hjärtan.
Vackrast är gestaltningen av Tora, som vid sidan av den framväxande staden framstår som romansvitens verkliga huvudperson. Hon är ett oönskat barn, en vardaglig kvinnokatastrof som kommer till världen – Sara Sabina Lans dotterdotter blir till genom en våldtäkt på den fjortonåriga Edla, som dör barnsängsdöden tre dagar efter förlossningen. Hon växer upp hos sina morföräldrar i torpet och inser som tonåring, efter att hon genomgått sin första förlossning, att hon vill bort. Från skammen, nöden och soldattorpets definition av glädjen:
”Det var när knekten dansade med gubbarna och ville ha mor att sjunga och göra takten med tungan smällande mot gommen. Men ville hon inte göra ljud då slog han henne över mun. Hon satte sig bredbent och gjorde som han sa och då dansade gubbarna knäande och slog ihop händerna framför sig. Ja, nu börjar det roliga sa gubben när han spöa kärringen”.
Toras klassresa från servitris till egen företagare med kafé och karamellhandel är en socialliberal nittonhundratalsdröm om individen som överskrider sina usla villkor. Men Ekman skriver den inte som ett resultat av ambitioner och dådkraft och utan mer som en kvinnas pågående kamp mot en enorm, allt överskuggande, förtvivlan. Ofta sitter hon bara och stirrar framför sig, in i mörkret.
Och hon fortsätter att längta efter, och söka, det hon inte är. Två gånger förälskar hon sig – först i en man och sedan i en kvinna. Båda är de finlemmade varelser med vackra, oskadade fötter. Det är för henne logiskt, eftersom: ”Vi älskar det vi inte är. Den andra, den felande halvan av mig som skulle ha gjort mig till människa. Mina fötter skulle ha varit fina. Och dina händer arbetsgrova. Vi skulle ha varit varandra, våra egna möjligheter levande. Allt det som inte blev i mitt liv är du. Mina knöliga värkande fötter ropar efter din finhet, att den ska stiga i mig. Din rädsla ropar efter min trygghet.”
Som medelålders flyttar Tora till ett stenhus med änglahuvuden på fasaden. Änglahuset, som fått ge namn åt den tredje romanen i sviten – i mina ögon dess höjdpunkt – är en av flera platser i Ekmans verk som haft en utomlitterär motsvarighet i Katrineholm. Jag råkar veta att det numera är rivet, liksom de flesta av de äldre husen i centrum har det ersatts med samtida shoppingarkitektur. Det är på många sätt svårt att känna igen sig om man letar efter Ekmans järnvägsknut i dagens ”logistikcentrum”. Men samtidigt mycket enkelt – för stan tycks fortfarande full av kvinnor som liknar Sara Sabina, Edla, Tora, Frida, Ingrid, Anne-Marie och de andra. Som skulle kunna känna igen sig själva, eller sina mammor, eller sina mormödrar, i deras vänskaper, längtan, strävan. Deras värk och deras hat.
”Jag hatar den här stan. Jag önskar att jag kunde bidra till dess förintelse”, tänker Anne-Marie i En stad av ljus. Hennes återkomst till sin barndomsstad på sjuttiotalet är en ankomst till en ort som liknar det Katrineholm som i dag möter en ytlig, nyinflyttad betraktare. Stan som kallar sig för ”Sveriges lustgård”, men senast 2007 blev vald till ”Sveriges tråkigaste” tycks uppgiven, sömnig, segregerad. Här finns sverigedemokrater som vädrar morgonluft och socialdemokrater som går deras ärenden. Samtidigt som jag läser Ekmans böcker driver Göran Dahlström, kommunstyrelsens ordförande, fram ett beslut om att säga upp avtalet om flyktingmottagande. Den här halvtomma stan, vars dödstal är högre än födelsetalen, ska inte ta emot några flyktingar alls. Katrineholm vill ha lugn och ro. Bevara Katrineholm Katrineholmskt. Jag förstår inte varför, vill kanske inte göra det. Men så tänker jag på Anne-Maries ord mot slutet av den sista boken i Ekmans svit, om hur detta ”Vallmsta” manar de sina:
”[D]u ska aldrig ge i från dig någonting. Du ska samla och behålla. Ingenting tappa och ingenting glömma. Läs alla tidningar du prenumererar på. Förutse allt. Ångra ingenting. Släpp aldrig dina barn. Lär din hund att ligga kvar när du har sagt plats. Odla eterneller. Rostskydda bilen. Iakttag munhygien. Bada endast i vatten där du kan göra bestående avtryck. Skriv julkort. Dö inte.”
