Japanerna skulle bort – för att de var gula
Rasismen var utbredd under andra världskriget
En av höstens finaste romaner heter Vi kom över havet och är skriven av Julie Otsuka (Albert Bonniers förlag). Den handlar om de tusentals kvinnor som efter första världskriget tog sig från Japan till USA. Via katalog är de ”beställda” av japaner som redan bor där och nu vill bilda familj eller bara ha en duglig kvinna som barnaföderska och gratis arbetskraft.
Kvinnorna jobbar, fostrar och bygger sig en vardag i ett land som tjugo år senare är indraget i ett nytt krig. När Japan bombar Pearl Harbor 1941 slås allt sönder. De får bara gå ut om deras kläder är markerade, och aldrig om kvällarna. Männen försvinner plötsligt. Sen kommer massförvisningarna. På presidentens order är snart alla japaner bortförda och intervenerade i arbetsläger – bara för att de är ”gula”.
Historien, som bygger på omfattande källstudier och vittnesmål, är inte okänd men brukar ändå inte berättas. Den är bara ett av många exempel på att andra världskriget aldrig, som man påstår, handlade om kampen mellan demokrati och diktatur.
Det brittiska imperiet var en diktatur och dess kronjuvel Indien en stor inspirationskälla för Hitler. De svarta amerikaner som landsteg i Normandie saknade själva medborgerliga rättigheter, och blev långt sämre behandlade än sina vita landsmän i samma armé. Etcetera.
Rasismen var utbredd på alla sidor under kriget, även om den var värst i Tyskland. På svenska har ingen skildrat det lika bra som Sven Lindquist i den snart tjugo år gamla men aldrig daterade essän Utrota varenda jävel: USA bombade Japan urskillningslöst och med långt större kraft än man attackerade Tyskland. Två atombomber drabbade ett asiatiskt land som i stort sett redan var slaget.
Andra världskriget, som bara var en fortsättning på det första, handlade om rivalitet mellan olika avancerade industrinationer. Men även om kriget inte var en kamp mellan demokrati och diktatur, fick naturligtvis dess utfall den betydelsen; om Tyskland vunnit hade diktaturen segrat i hela Europa. De allierades seger innebar att imperierna bröt samman, Storbritannien kunde inte längre neka indierna samma frihet som man påstått sig slagits för i Europa.
Julie Otsuka skildrar japanernas öde med en återhållsamhet som gör historien desto mer dramatisk. Alla vet vad som är i görningen, att japanerna snart ska bort, okänt vart. Grannarna plundrar deras lador, lägger bud på deras hus, djur och redskap. När japanerna försvinner är de saknade en stund, men sen minns man inte ens vad de hette. Tillvänjningen gick snabbt.
Boken ger perspektiv på det decennielånga ”kriget mot terrorismen”, som inte heller är en kamp mellan demokrati och diktatur. Man använder ett yttre hot som förevändning att inskränka medborgerliga rättigheter på hemmaplan. Vi vande oss snabbt vid den nya ordningen.
