Sjörövare och skönsång i ”Det gyllene skeppet”
Visionär fantasi i Brittons opera
Pschhh! En osäkrad läskburk får publiken att rycka till på Operans nya scen i Gäddviken. Benjamin Brittens opera Det gyllene skeppet, i regi av belgiska Caroline Petrick, framförs med små, delikata medel. De medverkande, ur Adolf Fredriks musikklasser, tassar försiktigt fram över scenen. Spelet är inledningsvis så lågmält att den gamla industrilokalens fläktsystem lägger sig som en väsande bordunstämma bakom berättelsen om skeppet Golden Vanitys möte med sjörövare på Nordsjön.
Britten hämtade sitt motiv från folkvisan ”The Golden Vanity”, i vilken en skeppsgosse erbjuder sig att sänka piraternas skepp genom att borra det i sank, i utbyte mot kaptenens dotter. Kaptenen lurar dock skeppsgossen, och lämnar honom skamligen att drunkna i Nordsjöns gröna vågsvall.
Brittens föreställning, skriven för gosskören Wiener Sängerknaben, var vid premiären 1967 endast 17 minuter lång. Petricks version, uruppförd i Bryssel 2001, rymmer dock ytterligare några av kompositörens tolkningar av kända förlagor, som ”The Rainbow”, ”A tragic story” och ”Old Abram Brown”.
Benoît Dugardyns scenografi är allt annat än marint anstruken och består av ett par soptunnor och ett trästaket, av den sorten som kan omgärda en byggarbetsplats. Berättelsen växer fram glimtvis, i det mimiska spelet mellan barnen som strömmar ut och in mellan staketspjälorna. Någon hamnar utanför, någon tar på sig rollen av översittare eller medlöpare. En dödskalletröja signalerar pirat, en långrock sjöbefäl, och en basketboll blir en kanonkula. Allt tycks lösligt och oklart, men efter hand lägger sig föreställningens element i samma kompassriktning. Sångstumpar återkommer och ges ny innebörd, dramatiken och volymen tilltar crecsendoartat. Kommer kaptenen att ångra sig?
Det är förstås ingen munter skröna som framförs. Det är hot, svek, utfrysning, en gruppdynamik som hämtad från vilken skolgård som helst. Över alltsammans höjer sig dock det visionära, fantasins och skönsångens underbara regnbåge.
Och som alltid när det gäller regnbågar är det blott alltför lätt att tänka bort de ledsamheter som utgör deras förutsättning. ”In bright-ringed solitude / The showery foliage shone / One lovely moment, / And the Bow was gone.”
