Stoppa den svenska schlagerimperialismen
Martin Aagård om en allt mer politiserad melodifestival
Under veckan som gått har världens nyhetsredaktioner äntligen hittat en spännande vinkel på Schlagerfestivalen.
Den har blivit politisk!
Entusiasmen har inte gått att ta miste på.
Rapporteringen nådde sitt klimax i går när amerikanska Newsweek förkunnade att Ryssland och Ukraina ”drabbar samman i en av de mest politiskt laddade finalerna i festivalens historia”.
För all del.
Årets ukrainska bidrag handlar om de sovjetiska deportationerna på Krim 1944 då muslimska krimtatarer anklagade för samarbete med Nazityskland skickades till Uzbekistan och närmare 100 000 dog. Krimtatarerna var dessutom den etniska grupp som starkast protesterade mot annekteringen av Krim 2014. Det är troligen den mest politiska melodi som sjungits i festivalen efter Georgiens We dont wanna put in 2009.
Men trots att han sjunger om blixtar, dunder och evig kärlek är det ryske Sergej Lazarev som blivit mest kontroversiell tack vare sitt hemlands vansinneslag mot ”homosexuell propaganda”.
Kan Eurovision hållas i ett land med en sådan lag frågar sig många.
Men kampanjandet mot Ryssland skymmer två saker. Dels att den ryska schlagervärlden alltid varit ett vattenhål för det ryska hbtq-communityt (schlagergeneralen Filipp Kirkorov har protesterat mot de antihumanistiska lagarna och Lazarev har tydligt yttrat sitt stöd för hbtq-rättigheter) och dels den vidriga homofobi som grasserar i många andra deltagarländer.
Vill vi verkligen fira Eurovision i Kiev där Prideparaden inte längre kan hållas eftersom den alltid slås ner med brutalt våld? Eller i det nykonservativa Polen? Eller Ungern? Eller i Frankrike som har lagar om hur kvinnor får klä sig på offentlig plats?
Inte om festivalen ska vara styrd av tydliga värderingar, som så många nu kräver.
Men om politiseringen av Eurovision nu fortsätter måste nästa stora debatt handla om den svenska schlagerimperialismen.
Inte mindre än nio (9) bidrag i finalen har skrivits av svenska kompositörer. Inklusive det ryska. Bakom Sergej Lazarev döljer sig ingen mindre än Ann-Louise Hanssons och Ace of Bases gamla parhäst, göteborgaren John Ballard.
Det svenska schlagerkriget är en lömsk hybridkrigföring, minst lika bedräglig som Putins ”gröna män”.
Årligen töms fattiga europeiska tv-bolag på resurser för att kunna delta i en tävling som i grunden går ut på att låta svenska låtskrivare mäta sig mot varandra.
Sverige vinner hur de än gör.
Hur länge kommer Sverige att suga ut sina grannländer på detta sätt?
Den postkoloniala schlagerrevolten efter Christer Björkmans fall kommer att bli skoningslös.
