Räta på ryggen, vi är bättre än vi påstår
Det finns dagar när jag läser kultursidorna och finner en åker i träda. En introvert positionering branschfolk emellan, där språk och form är alltings måttstock. Det svalt estetiska kompletteras av reklammässiga författarintervjuer och magistrala tio-i-topplistor.
Sånt ger mig tvångstankar.
Då är det lätt att drömma sig bakåt, men som andra redan har påpekat, var allt inte bättre förr. Vissa skribenter var bättre, både döda och ännu verksamma, men sidorna var ofta blodfattiga och konserverande. Även då fanns det ytliga charlataner. Den som romantiserar kring Lagercrantz, Lidman, Vennberg – det gör jag själv – måste förstå att de skrev och stred under ett par jäsande decennier. Enorma rörelser krävde att de intellektuella skulle ta ställning. Brandes och Strindberg all ära, men 1880-talet var ett explosivt, formativt moment, så sorgligt fjärran vår tids sprängfyllda tomrum.
Lika lätt är att drömma sig bort till andra länder, men illusionen går förlorad så snart man kommer utomlands. Engelska kultursidor har en fantastisk kritikerverksamhet, stilistiskt briljant, men är ändå ofta en källa till besvikelse. Visst är mycket läsvärt i Le Monde Diplomatique, men svenska skribenter kan vara lika vassa. Våra nordiska systerländer är inte bättre än vi.
Jag är visserligen part i målet, men jag påstår att Sverige har en ovanligt bra kulturjournalistik. Den är folkbildande, ämnesbred, kunnig, rolig, välformulerad, samhällsengagerad. Nästan varje dag hittar jag givande artiklar hos samtliga konkurrenter, och från morgon till kväll berikas jag av strålande bra inslag i public service. Plötsligt kan sidorna blossa av viktiga ideologiska strider. De förstörs regelmässigt av ohederlig polemik, men möjligheten till allvarliga samtal kan ingen ifrågasätta.
Den som påstår att det ”seriösa” ersatts av larv och löst tyckande, att endast kulturtidskrifterna erbjuder substans, är djupt orättvis. Den som anser att populärkultur innebär förflackning är beklagligt begränsad i sina upplevelser, men borde i alla fall begripa att alternativet är elitism och kultursidor så smalt jämntjocka, att läsarna flyr och klockorna stannar. Den som pekar ut ”tablioseringen” som den Onde, gör det väl lätt för sig.
Men nog finns skäl till oro. Hela samhällsutvecklingen går mot avhumanisering. Regeringen bedriver ett krig mot kulturen, den enda bastion man ännu inte intagit. På Dagens Nyheter vandrar en torped runt med oklart uppdrag, men måltavlan tycks vara det komplexa eller konfrontativa – en formidabel missbedömning av läsarna som kan stå sig dyrt.
Så visst, mycket kan bli bättre, men vi har ändå skäl att räta på ryggen. De flesta mediehus förstår, att profilerad kulturjournalistik är en konkurrensfördel i en bransch som krisar.
