Tomas Ledin sjunger falskt
Åsa Linderborg om vänsterns förlorade språk
I veckan gav Tomas Ledin ut en ny skiva på vilken det finns en låt som musikaliskt är som allt annat han gjort, men som ändå förtjänar särskild uppmärksamhet. Den inleds med strofen: ”De går till jobbet varje dag/ bär landet på sina axlar”. Så följer några verser om människor som cyklar till arbetet och sällan kommer för sent, som älskar sina barn och åker bil ”på väg mot en ständig soluppgång”. Sen kommer refrängen: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar/Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.”
Medelklassen, sjunger Ledin, ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss/ utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet/ De lever i en helt annan verklighet/ står för långsiktighet och stabilitet”.
Den här gitarriffade poesin bygger på ett tragikomiskt missförstånd. Det är inte medelklassen som är ”samhällets fundament”. Medelklassen är visserligen svårdefinierad, men ordet implicerar att det handlar om människor som befinner sig mittemellan i hierarkin och att det finns en klass som är under – den som en gång hette vad den faktiskt är: arbetarklassen. Medelklassen stratifieras i ett rasande tempo; vissa proletariseras och förlorar sin sociala trygghet, andra allierar sig med borgerligheten och tar för sig allt de kan i den nya ekonomi Ledin är så bekymrad över.
Tomas Ledin tror säkert att han sjunger om arbetarklassen eller så kallade vanliga människor. Han vaknade nog upp med notblocket en morgon i ett roffarsamhälle han tycker är åt helvete, och jag hatar mig själv för att jag hånar honom för det. Irritationen borde jag rikta mot arbetarrörelsen – ”Medelklassens okrönta kungar” är det slutgiltiga beviset på att vänstern förlorat sitt språk. Men oavsett arbetarrörelsens misslyckande klingar Ledins patos ihåligt och kan tas för publikfrieri från en artist som vill sälja skivor på kristider.
Jämför Ledin med Ulf Lundells ”Folket bygger landet” (1996), en modern variant på en av arbetarrörelsens finaste sånger, ”Vi bygger landet”, och en replik på ledinska villfarelser: ”Du kanske tror att det är medelklassen ... ” men ”det är folket som bygger landet”.
Låten blir äkta för att Lundells klassmedvetande är det, utan att klibba ihop till ledinsk romantik: ”Hur kunde ett så vackert folk bli till en sån själsdöd flock?”, frågar han sorgset men utan att falla ner i uppgivenhet. I en rad som bara den borde förläna honom Ivar Lo-priset, konstaterar han att ”Det kommer underifrån, när den dagen är här”.
”Det” – revolutionen – att vi börjar bygga samhället tillsammans igen. Den stunden ska inte liknas vid en soluppgång, men när den randas kommer en visserligen mager men ändå plånboksfet Tomas Ledin att gråta ihop med sin elgitarr.
