En vanlig dag på jobbet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-03-04 | Publicerad 2016-03-03
Patrik Carlsson: Trasiga rutor är dyra, men skadade arbetare är ett billigt sätt att hålla högt tempo
För några veckor sedan fördes min pappa med ambulans till Karolinska sjukhuset i Solna. Blödning i hjärnan, 14 frakturer i ansiktet, fraktur på revben och rejält blåslagen både i ansiktet och på resten av kroppen. När han kom in på akuten hade han 10 i puls och läkarna trodde inte att han skulle klara sig.
Rent juridiskt hade han inte blivit utsatt för något brott. Han hade bara gått till jobbet.
Den här veckan har två arbetare dött på svenska byggen.
Ungefär en gång i veckan dör det en person i svenska arbetsplatsolyckor. Tusentals skadas. Det är inget som diskuteras i någon större utsträckning. Det är sånt som händer, sånt vi får räkna med.
Under mina år som byggnadsarbetare har massor av människor runt omkring mig skadats. Flera mycket allvarligt.
En arbetskamrat blev påkörd och fastnade med benet i en truck. Han låg i över en timme – ömsom skrek, ömsom svimmade – innan andra arbetare tillsammans med brandkåren fick loss honom.
När ambulansen åkt i väg så samlade cheferna oss i fikarummet. Vi var alla ganska skakade. Efter att de frågat lite tvunget om alla var okej så började högste chefen en utläggning om att det här tyvärr är sånt som händer i byggbranschen och att det inte är mycket att göra åt, annat än att vara försiktiga. 30 minuter senare var vi i gång och jobbade igen.
Några månader senare körde en arbetskamrat sönder en stor och dyr glasruta inne på bygget. Nästa dag kom högste chefen in i fikarummet och tog till orda. ”Sånt här får inte hända!”, sa han. Nu var det inte längre tal om ”sånt som händer” – extra kostnader hade företaget inte råd med. Trasiga rutor är dyra, medan skadade arbetare är ett billigt sätt att hålla ett högt tempo.
Bland arbetare i byggbranschen talas det ganska vant och avtrubbat om olyckor som man själv eller arbetskamrater har varit med om. För den oinvigde framstår det först som en machogrej, men ganska snabbt förstår man att det handlar om en tillvänjningsprocess. Alla har varit på minst ett bygge där någon skadats allvarligt eller till och med dött. Bland de lite äldre gubbarna har i princip alla haft någon arbetskamrat som dött på jobbet.
Efter bara något år i byggbranschen hade olyckorna blivit vardag för mig med. Överallt töjs och böjs det på arbetsmiljöregler för att produktionen inte ska ta skada.
Min pappa är fortfarande sjukskriven och orken och närminnet har skadats. Men han överlevde utan några riktigt allvarliga men. Men för varje vecka som gått sedan han räddades av personalen på Karolinska, har en arbetare dött i Sverige.
Patrik Carlsson
