Grubbleri, fotboll och tonår
Petter Lindgren läser Fredrik Ekelunds självbiografiska roman
Som något som brister, en inre vägg som rasar och får mig att falla, ner, ut, bort och in i en ordlös fasa.”
Fredrik Ekelunds förra bok, den självbiografiska Fader vår, tack för ljuset!, var en lyckad berättelse om en förhållandevis lycklig barndom. En mörk underström bildades dock av den oförklarliga dödsångest som drabbar huvudpersonen i tolvårsåldern, under en skidtur med mamman.
Som om vi aldrig hade gått här är en fristående fortsättning på boken från 2010 och utspelar sig under Ekelunds gymnasieår. Här återkommer ångesten, men nu har tillståndet fått en annan bäring. Snarare än om dödsskräck, menar Ekelund, handlade attackerna i tonåren om en frågeställning som han senare funnit exakt formulerad hos den tyska filosofen Martin Heidegger: ”Varför finns Varat och inte Intet? Det är den frågan som tvingar mig ner på knä bakom Algots korvkiosk.”
Det är arla sjuttiotal och Ekelund, eller ”Freddan” som han kallas av Piddor, Tyste, Lassie och de andra i Gänget, går på S:t Petri Läroverk i Malmö, ”en borg av sten för borgarbarn”. Tidsandan är efter vad jag (född 1965) kan bedöma utmärkt beskriven, i allt från vinsorter (Beyaz, Parador) och stencildoft till det jättelika porträtt av Hô Chi Minh som några tredjeringare hänger upp på byggnadens fasad, så att det döljer ingångens motto, ”Varen svenske!”.
Mer upptagen av existentiellt grubbel och fotboll än av politik, och tillsammans med den nya vännen Anders som visat honom vägen in i litteraturen, betraktar Freddan aktivisterna med lika delar skepsis och dold avundsjuka. ”Palm och Myrdal”, menar Anders. ”Är det verkligen intressant när Ola Hansson, Hjalmar Gullberg och Vilhelm Ekelund finns?”
Hemmavid håller allt som i förra boken låg fast på att förflyktigas. Gänget från grundskolan liksom akademikerfamiljen i ”radhuslådan”, där pappan blind för de övriga segar på med sin avhandling, och där mamman söker sig nya livsvägar och i Gary Engman och tv-programmet Kvällsöppet ser en ”symbol för viljan att förändra”. Skilsmässan står för dörren.
Också i släkten uppenbarar sig sprickor för Freddan, själsliga och politiska, särskilt mellan pappan och dennes äldre bror, Torsten, som den unge Ekelund identifierar sig med. Det är en sårighet som dock läks efter Torstens död, en händelse som inleder bokens milda avklingande. ”Jag tänker på det när jag går där i lägenheten. Att jag har bägge med mig nu. Att jag inte behöver välja. ”
Trots den svala prosaformen är Ekelund rätt mycket av lyriker i Som om vi aldrig hade gått här. Kapitlen, oftast organiserade kring någon högst vardaglig detalj eller händelse, är korta men förvånansvärt rymliga. Det är ett utredningsarbete vars fragmentariska metod ibland för tankarna till Paul Austers rotande efter självets ledtrådar i Att uppfinna ensamheten, och som både är inspirerande och spännande att ta del av.
Rädslan för tomheten eller Intet är det molande grundackordet, men här finns också, lyckligtvis, en situationsartad humor av nästan norénskt snitt. Som när familjen om julaftonskvällen slätar över konflikterna med ett parti av den högborgerliga sällskapsleken ”Jänkis opp”, eller när mellanbrorsan Karl-Erik maniskt tjatar på om sina cykelturer kors och tvärs genom riket.
All transkriberad skånska som förekommer i boken är också en källa till glädje, åtminstone för oss som lever norr om landsvägen: ”traun e au ti Rau” (tråden är av till Råå).
Mer än något annat är dock Som om vi aldrig hade gått här en mycket fin och ovanligt träffsäker skildring av tonårens tillsynes evinnerliga ensamhet och utsträckning i tiden.
Prosa
Som om vi aldrig hade gått här
Fredrik Ekelund
Albert Bonniers förlag
