Mannen som tror att han är Stieg Larsson
Jag läser i Dagens Nyheter att Stieg Larsson inte kunde skriva. Ja, att han rent av skrev så dåligt att han inte kan vara författaren till Millennium-trilogin.
Det är Stieg Larssons förre chef på TT, Anders Hellberg, som menar sig veta det här. Kurdo Baksi, som skrivit "Min vän Stieg Larsson", hakar på. Stieg Larsson kunde inte skriva!
Jag ringer Håkan Blomqvist, historiker på Södertörn och tidigare chefredaktör för Internationalen, Socialistiska partiets tidning. Stieg Larsson skrev i Internationalen under 80-talet, ofta under pseudonymen Severin, om högerextremism och USA-imperialismen. Kunde han skriva? frågar jag.
Det är klart han kunde, svarar Håkan. Han var ingen virtuos, men bättre än de flesta och var framför allt en grävande reporter med överväldigande detaljkunskaper. Sånt är man inte riktigt van vid i den fattiga vänsterpressen.
Jag ringer vidare till Maria Sundvall, även hon en gammal partikamrat till Stieg Larsson och ansvarig för partiets förlag Röda rummet, som funderar på att ge ut artiklarna för att visa den politiska människan Stieg Larsson. Hon beskriver honom som retoriskt spetsig – vilket kräver ett eget språk – och att han kunde kombinera stor sakkunskap med polemiska släggsvingar.
Ska man tro Kurdo Baksi var Stieg Larsson en man som trixade med sanningen, som allt för ofta lät ändamålet helga medlen. Håkan Blomqvist hävdar motsatsen, och tar som exempel en demonstration för några år sedan mot Israels ockupationspolitik. Några brevbärare i Socialistiska partiet bevittnade hur banderoller blev sönderrivna av proisraeliska motdemonstranter – det urartade i slagsmål – varför Internationalen skrev upprört om rätten till mötesfrihet. Stieg Larsson reagerade starkt på rapporteringen. Han hade nämligen sett att även de proisraeliska demonstranterna hade blivit påpucklade. Den här gången kunde ansvaret för våldet inte knytas enbart till den ena sidan. Kampen måste vara sann, den får inte bli propagandistisk.
Som jag skrev i min korta recension av Kurdo Baksis bok (18 januari) – den är inte värd mer – kan alla som skriver om Stieg Larsson misstänkas vilja profitera på hans berömdhet, men att han som alla andra författare förtjänar att få sitt porträtt tecknat. Baksis bok är varken en biografi eller en vänbok. Den klibbiga titeln till trots står det snart klart för läsaren att Baksi inte närmare kände "sin storebror" och inte heller har bemödat sig att ta reda på något om honom.
Trots det kallar han sig för Stieg Larssons "ambassadör". Han åker runt i världen och signerar "Män som hatar kvinnor". Ibland har han lust att tacka nej, skriver han, men pliktskyldigt ställer han upp.
Mannen som trodde han var Stieg Larsson. Och Norstedts vet att en fjärde bok säljer, vem som än har skrivit den.
