Köttgänget anfaller
Petter Lindgren om en långlivad barnboksgenre
Först trodde han att han hade hittat Adams förstenade pung.
Sedan ändrade han sig och menade att fyndet utgjorde benknotan på en jätte. En jätte som dött i Syndafloden.
Och vad skulle han tro, Oxfordprofessorn Robert Plot (1640–1696), med i stort sett bara Bibeln att luta sig mot där han stod med lårbenet till den köttätande dinosaurien Megalosaurus i sin hand.
Paleontologin, vetenskapen om gångna geologiska perioders djur- och växtliv, har gått framåt sedan dess. Även sedan min egen barndom, förstår jag när jag bläddrar i John Longs Dinosaurier, i Bonnier Carlsens faktaserie om mänsklighetens stora upptäckter.
Numera vet vi till exempel att Tyrannosaurus rex bar fjädrar, bara en sådan sak, och att den eventuellt var varmblodig, som ett däggdjur. Brontosaurus heter inte Brontosaurus längre, utan Apatosaurus.
Dinosaurieböcker för barn är en genre som föddes i början på 70-talet, och intresset tycks hålla sig vid liv. Longs bok, generöst illustrerad men väl summarisk, är bara en i raden av nyligen utkomna böcker i ämnet.
Tyngst i år är Dinosaurieatlas – En spännande resa till en försvunnen värld, av John Malam, John Woodward och Michael Benton (Bonnier Carlsen). Här betas jorden främsta dinosauriefyndlokaler av, med fantasieggande namn som Ghost Ranch (USA), Måndalen (Argentina) eller Hategön (Rumänien). Även på Antarktis har det vandrat dinosaurier, får vi veta, men i Sverige är antalet fynd noll. Boken tar verkligen läsekretsen på allvar, och presenterar exempelvis inte mindre än tio sorters flygödlor, alla nära släkt men olika vad beträffar pannbenets form. Illustrationerna är härligt detaljerade, möjligen en smula slätstrukna i uttrycket.
För läsare i förskoleåldern är utbudet sämre, men svenska Sarah Sheppard är mycket bra och underhållande i faktaboken Massor av dinosaurier (Bonnier Carlsen). Framför allt är det illustrationerna som roar, med en färgsättning som förefaller helt koko men som knappast kan beskyllas för att vara värre än i andra böcker. Om dinosauriernas färger vet vi mycket lite eller ingenting, så varför inte en polkagrisrandig Seismosaurus?
Sheppards sortering av ödlefamiljerna i gäng som ”horngänget”, ”pansargänget”, eller ”köttgänget” är förstås tveksam och inte minst geografiskt felaktig, men tangerar nog kärnan i den lockelse dinosaurierna utövar på barnen. Sällan har väl världen skådat mer rysansvärda skurkar, än i köttgänget med Tyrannosaurus rex i spetsen.
I Hollywood har man naturligtvis insett potentialen. Universals nyligen utkomna box med de tolv tecknade filmerna i serien Landet för länge sedan är inget jag rekommenderar. Men den fungerar som typexempel på hur effektivt drömfabriken renodlar sina karaktärer. Att den harmlösa Stegosaurus tros ha haft djurgruppens minsta hjärna, liten som en valnöt, är ett uppslag man inte försummar i de menlösa filmerna om kamraterna i den paradisiska ”Stora dalen”.
Bra storys hämtar man som så ofta ur Bibeln. I Hemligheten på Saurusberget finns till och med en dinosaurie-Jesus, ”Den ensamma dinosaurien”, ärrad och kärv som Clint Eastwood men med sauropodhjärtat sprängfyllt av nåd åt den som det förtjänar. I Den stora utvandringen får vi Uttåget ur Egypten, och i Resan till det stora havet berättelsen om Syndafloden.
Nu skedde förstås något liknande för omkring 65 miljoner år sedan. Enligt den så kallade ”nedslagsteorin”, utformad på 1980-talet av fysikern Luis Alvarez, omkom i stort sett alla dinosaurier genom ett meteoritnedslag i havet utanför Yucatanhalvön i Mexiko. Ett nedslag så kraftigt att det förstörde de globala ekosystemen på bara några dagar.
Således är syndaflodsmotivet inte fel i sammanhanget, och för Robert Plots del kan ju detta innebära en viss upprättelse.
