Monarkin – ett av flera demokratiska problem
Åsa Linderborg: Monarkin är en symbol för konservativa värderingar
Elitens firmafest är över. Bland gästerna på Slottet fanns en rad diktaturer, men det är svårt att förstå upprördheten. Varför skulle en feodal kvarleva som kungahuset bara bjuda representanter för länder med allmän rösträtt?
Och som om inte demokratier kan begå brott – lejonparten av de inbjudna kommer från länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna dagligen och stundligen.
Det spelar ingen roll hur moderna bernadottarna än försöker göra sig, monarkin är och förblir en symbol för sociala hierarkier och konservativa värderingar. Men det finns akutare demokratiska problem än kungahuset.
Samhällsutvecklingen har under de senaste två decennierna dirigerats av krafter som ser idén om folkstyre som något tyranniskt. Hela poängen med EU-konceptet är just det ”demokratiska underskottet”. EU låser fast politiken i en marknadsliberal fåra, vilket gör att de folkvalda får väldigt lite handlingsutrymme. Vad spelar det då för roll att de är folkvalda?
För tio år sedan förespådde Torbjörn Tännsjö att demokratin ska gå samma väg som monarkin på 1800- och 1900-talen (Filosofi och politik, 2000). De yttre formerna finns kvar, men institutionerna töms på maktpolitiskt innehåll.
Riksdagen och rösträtten kommer givetvis inte att avskaffas, men de folkvalda bestämmer inte mer än i ringa utsträckning. Dessutom avgörs allt fler frågor utan större diskussion eller att de blir valfrågor. Pensionsreformen är ett exempel, liksom kärnkraften. Ett annat är kursändringen i utrikespolitiken och smyganslutningen till Nato.
Eftersom den allmänna värnplikten avskaffats – även det ett stort beslut som föregicks med tystnad – måste Försvarsmakten locka rekryter i Stockholms tunnelbana. Har du det som krävs för att ha en åsikt? frågar man uppfordrande. Som Stefan Lindgren konstaterar i Flamman kan försvaret inte tydligare avslöja sin antidemokratiska hållning; alla har tydligen inte det som krävs för att ha en åsikt – trots att affärsidén är att garantera och sprida demokrati. Som i Afghanistan.
Sedan några år befinner sig Sverige i krig. Det är ett förbluffande exempel på demokratins förfall, att man kan dra in Sverige i ett krig utan att folket tillfrågats.
Försvarsmakten borde bekymra sig för demokratins status på hemmaplan i stället för att gå bärsärkargång i Asien under Natoflagg. För det krävs dock en folkarmé, och inte en uppsättning legoknektar.
När fyra svenska soldater förlorade sina liv tidigare i år fick de svenska trupperna i Afghanistan sin fortsatta välsignelse av kronprinsessan Victoria och han som från och med i går tituleras Ers Kungliga Höghet Prins Daniel. Det finns en inre logik – antidemokratiska krafter är ofta kopplade till varandra. Helt maktlösa är monarkerna trots allt inte.
